”Folk tror att jag jobbar på Systemet”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-18
... men med rollen i tv-succén ”Isprinsessan” har doldisen Elisabet Carlsson blivit en kändis
Skådespelerskan Elisabet Carlsson har vind i seglen. Med ”Isprinsessan” och ”Predikanten” har hon en miljonpublik, privat har hon hittat kärleken och 40-årskrisen är redan avklarad – fast hon bara är 39.
– Äntligen vågar jag vara mig själv – och jag ser fram emot att bli tant.
Över två miljoner svenskar har läst Camilla Läckbergs fem deckare med Erica Falck i huvudrollen. Nu har Elisabet Carlsson, 39, givit gestalt åt Erica, och ses i SVT varje fredagskväll under november – nästan 1,7 miljoner bänkade sig för att se den första delen av ”Isprinsessan”.
– Det är roligt med det stora intresse som finns runt Camillas böcker – men det går inte att leva upp till allas förväntningar på hur Erica ska vara. Det är bara att släppa böckerna, säger hon.
Erica Falck är långt ifrån den första stora roll Elisabet Carlsson gör. I hennes cv finns förutom ett otal teaterroller exempelvis Beck-filmer, två julkalendrar, en roll i hyllade ”Fyra nyanser av brunt” och inte minst huvudrollen i ”Grabben i graven bredvid”, en braksuccé som sågs av en miljon människor. Ändå är hon på något sätt ... okänd.
– Nej, jag blir sällan igenkänd på gatan. Ibland ser man hur folk liksom tittar till, men de tror nog att jag jobbar på Systemet eller att jag är någon de konfirmerades med, säger hon och skrattar.
Inget självklart val
Men kändisskapet är inget hon saknar, snarare tvärtom.
– Jag har jobbat en del med mer kända kollegor, och det verkar rätt jobbigt att vara så igenkänd.
Elisabet Carlsson kommer från det småländska bonnalandet, där valet att bli skådespelerska var långt ifrån självklart. När hon meddelade sina föräldrar att hon valt gymnasieskolans teaterlinje ”blev det kris i smålandsköket”. Hennes mors bild av skådespelare var att de bara ”knarkade och skilde sig”.
– Och hon har ju åtminstone delvis rätt, ha ha! Men å andra sidan – så är det ju överallt i dag. Skilsmässor är ju hur vanliga som helst.
Men valet visade sig vara det rätta för Elisabet – som 19-åring kom hon in på scenskolan i Stockholm och hon har sedan dess haft en stadig karriär. Nu i höst har man kunnat se henne på bio i ”Järnets änglar”, på Stockholms stadsteater i ”Linje lusta” och så då på tv i ”Isprinsessan”. Arbetet ger henne möjligheten att testa olika sätt att vara, friheten att vara någon annan än sig själv, och hon betraktar sitt yrke som en passion.
Arbetade stenhårt
Men hur härligt det än är med passioner så kan de också kosta på. För två år sen kände Elisabet att jobbet tog för mycket plats. Hon hade arbetat stenhårt under två år, pendlat mellan olika teatrar och filminspelningar, och hur roligt det än var så var resten av livet tomt.
– Jag ångrar inte att jag jobbade så mycket men jag kände att jag inte byggde något i mitt liv. Jag levde inte det liv jag ville.
Hon tog ett halvårs paus från allt jobb och tänkte igenom hur hon ville leva. En sak kom hon fram till definitivt: Hon ville ha familj.
– Jag funderade mycket på det, och öppnade upp mig för min egen längtan. Jag levde ensam då och övervägde olika alternativ; en kärnfamilj är ju inte det enda sättet att leva familjeliv.
Sörmlandsvandring
Men längre hann hon inte innan hon mötte Stefan Roos, som i dag är hennes pojkvän. Eller mötte och mötte – de träffades första gången för 17 år sen, då båda gick på scenskolan. Men då var han inte intressant.
– Nä, jag hade pojkvän då. Och så var han ju hela två år yngre än jag, ha ha.
Under åren som gick sprang de på varandra då och då, och Elisabet insåg att den där Stefan, ”han var ju lite söt”.
– Dessutom är han en lugn, omtänksam, kreativ och väldigt rolig man.
För 1,5 år sen gjorde de en vandring på Sörmlandsleden, och efter att Stefan först accepterade en elva timmars vandring dag ett, och sedan gick med på att kliva upp cirka 04.00 nästa morgon, är de ett par. Nu planerar de för en gemensam framtid och familj, där Stefans 11-årige son förstås är en del.
I januari fyller Elisabet Carlsson 40 år men krisen är redan avklarad. Nu vet hon vad hon vill med sitt liv, och gör vad hon kan för att förverkliga det.
– Att åldras är ju livet som går! Det är bara att bita i det sura äpplet – om det nu är så surt. Jag ser faktiskt fram emot att få bli tant.
