"Varför gifta sig överhuvudtaget?"
Publicerad 2011-11-15
Läs Åsa Erlandsons krönika
På Blocket finns de, alla kraschade livsdrömmar. Det är skräddarsytt i
italiensk organza, exklusiva hjärtformade överdelar med detaljer av
stenar och ibland kan man även få slöja, gästbok, handskar och
stay-ups på köpet. Oanvänt och fortfarande i sina förpackningar. Alla
annonser har en rad gemensamt: ”säljes pga inställt bröllop”.
Brudarna som aldrig blev lägger ner lika mycket energi på att sälja
sina bröllopsklänningar, som när de en gång valde dem. Som en sista
kraftspurt efter månader, kanske år av förberedelser. ”Säljer nu min
drömklänning till en annan brud som jag vet kommer se otroligt vacker ut.”
Jag är inte på jakt efter någon brudklänning men fortsätter läsa,
nästan skamset. Men jag är inte ute efter att frossa i krossade
hjärtan – utan försöka förstå. Jag begriper nämligen inte bröllop
överhuvudtaget, än mindre alla bröllopsbestyr.
Bröllopstorget måste vara nätets mest fascinerande sajt. Här badar man i chokladdoppat, dekorerar sig med små tygrosor och sveper in sig hemknypplad spets. Frivilligt. När ingen tårthållare duger, designar
man sin egen. Och det är klart att det är extra svårt att dra sig ur
när bröllopet förvandlats till ett företag, när bruden (eller
brudgummen) blivit en bridezilla. När det inte längre handlar om en
kärleksförklaring utan kulmen på en livslång, romantisk dröm.
”Fixa nåt enkelt!” säger någon. En sommarklänning och en picknick!
Fast det har jag ju redan gjort, varenda sommar. Och man ska inte
underskatta risken att dras ned i förberedelsefällan, särskilt som det
genast dyker upp någon självpåtagen wedding planner som ställer sig
och hetsar så fort det luktar bröllop. Vips så sitter man där och
viker presentaskar till alla gäster och blir förtvivlad över att inte
hitta någon antik slöja knypplad av blinda nunnor i ett avskilt
kloster i Anderna.
Jag är inte rädd för att ångra mig – utan att behöva tänka på frisyrer
och dukningar.