Det är fel när skuldkänslor styr semesterplaneringen!
Publicerad 2011-06-13
Jag gick hundra meter med hopbitna käkar och sen kom tårarna och det knöt sig i kroppen på mig. Så var det första gången jag lämnade kvar min gallskrikande drygt ettåriga dotter på dagis, efter inskolningen. Jag hade vinkat adjö och visat upp ett grin som skulle föreställa ett leende, precis som jag hade fått lära mig, och sedan vänt henne ryggen.
Sedan den fantastiska känslan när det där var över. Glädjen och lättnaden över att det fanns en plats där vänliga och kompetenta människor tog hand om min dotter medan jag jobbade. Fullkomligt trygg i vetskapen om att hon hade det bra där och erbjöds en stimulans som vardagen i hemmet inte kunde konkurrera med.
Jag brukade smyga in på gården när jag skulle hämta henne, bara för att få bevittna hur hon lekte, glatt och självständigt.
Så hände det en gång till, när sommaren kom, och var om möjligt ännu jobbigare då eftersom man trodde att det värsta var avklarat. Det ordinarie dagiset stängdes och all verksamhet slogs ihop och flyttades till en ny plats. Nya lokaler och få bekanta ansikten. Under någon period fanns knappt en enda människa där som min dotter var riktigt trygg med.
Aldrig har jag känt mig så mycket som en svikare som då, och det slutade med att jag tog ledigt betydligt mer än jag hade planerat – mer än hushållskassan tillåter. Samma upplägg blir det i år igen.
Det handlar naturligtvis inte om att personalen inte ska ta semester – de förtjänar tjugo veckor om året – men det måste skötas bättre. När skuldkänslor styr semesterplaneringen är det något som är fel. Förmodligen behövs det mer pengar till det, vilket vi skulle kunna ordna med skatten.
Dessvärre har vi hamnat i ett klimat där skatt tycks likställas med böter.