”Var gör du av det, SVÄLJER du det se'n?”
Jag är ingen hysterisk person, jag tycker inte det.
Jag kan ha överseende med mycket som stör, jag tycker det.
Men snor. På vuxna människor.
På en rödnäst ettåring är det en accessoar, ett vått tillbehör att dra bort med tummen och pekfingret. Men på en vuxen person är det snor.
För någon vecka sedan bloggade jag om en man i första klass, (ja, det är värre när det händer i första klass. Jag har betalat extra för en snorfri resa) som drog in snor på det där sättet att man inte kan skilja ljudet från ett mötande tåg. Var det ett X2000 som rusade förbi i 140 kilometer i timmen?
Nej, det var en vuxen man med jobbdator och dyr rock som DROG UPP SNOR I HJÄRNAN.
Och sedan gjorde han det igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Jag har ingen arbetsplats. SJ:s första klassvagn är min arbetsplats och mina medresenärer är mina kollegor vare sig de vill eller inte.
Och jag står inte ut med snor. Det är en av få fobier. Jag kan inte gå på offentliga toaletter och jag står inte ut med indraget loskor som låter.
För liksom Åke Catos karaktär i en gammal sketch från ett flygplan sa:
”Var gör du av det, SVÄLJER du det sedan?”
Och som tittare ska man tycka att Åke Cato är jobbig och socialt störd. Men frågan är ju etthundra procent befogad.
Var gör du av det lille vän? Var det gott? Var det istället för lunch?
Så jag bloggade om min nära snoret-upplevelse. Jag skrev på bloggen om den snorande mannen. Och så får jag veta från en läsare att jag inte är så ”älskvärd”. Att någon som drar in snor på det viset kan lida av Tourettes och att jag borde gått fram och pratat med personen i fråga.
Jag hade hellre hoppat ut i farten. Sedan hade mannen kunnat rädda mig genom att slänga ut en snorsträng och därefter dra in mig.