Problemet är mynten, inte pengarna
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-20
Malin Wollin saknar alltid mynt när nöden är som störst
Det är inte rättvist att vi kvinnor måste blotta hela stjärten för att rikta en ljusskygg stråle åt ett diskret håll. Vi kan inte kissa i en buske utan att se ut som en raglande fyllekärring utan hämningar.
Vi tjejer måste ta oss till en toalett och det är så naturen har skapat oss, med könsorganet på insidan. Men varför ska det kosta?
Nio gånger av tio handlar det inte om pengarna i sig. Det handlar om mynten. Det handlar om att man-inte-har-några. Jag skulle kunna lägga elva guldtior på det här nerpissade kloakhålet men allt jag har är en för gammal femtioöring och en euro.
Jag minns en gång när jag var barn. Det är först när man har barn som man inser hur viktiga offentliga toaletter är. Jag och min faster befann oss mitt i centrala Stockholm och plötsligt var vi JÄTTEKISSNÖDIGA. Jag har glömt vilken toalett som låg närmast, men jag minns vad den kostade. Femton kronor. Femton. Och detta var dessutom sent åttiotal.
Jag har sällan eller aldrig sett min faster så rosenrasande som den gången då vi stod där och grävde djupa hål i börsen.
Väl inne på toaletten fanns det inget papper. En toalett utan papper, då kan man lika gärna sätta sig på trottoarkanten.
Nu var faster om möjligt ännu argare. Femton kronor och ingen möjlighet att torka sin privata delar.
När vi kom ut från våra bås och stod vid handfaten flög rebelldjävulen i faster. Upp med ett läppstift från Clarins i orangerött och så ”GESTAPO” över hela spegeln.
Vi var inte helt torra i underredet när vi lämnade dyra toaletten.
Men vi var färdigkissade och etthundra procent tillfredsställda.