”Ingen ville, orkade, vågade lägga sig i”

Terri Herrera undrar hur illa barn måste behandlas innan vi andra vågar säga ifrån

helskärm

Nu har Sverige fått sitt eget Fritzl-liknande fall.

Tre små barn har hållits som fångar i mammans lägenhet.

De har inte fått tvätta sig, de har skurits, hotats och misshandlats.

Som småbarnmamma går mitt hjärta sönder.

Den äldsta dottern är lika gammal som min flicka, den yngsta lika gammal som min son. Det gör läsningen ännu mer outhärdlig.

Men det finns mer än misshandeln och misären som jag reagerar på.

"Vi blev förvånade när hon fick tillbaks barnen, vi förstod att något var fel” säger en granne.

Vi. Förstod.

Redan i trappuppgången stank det av avföring och smuts från lägenheten.

En granne vittnar om att de inte har sett barnen ute på månader.

Ändå har bara en hört av sig till socialtjänsten – som för övrigt inget gjorde.

De andra grannarna gjorde absolut ingenting för att hjälpa barnen.

Antagligen skvallrades det och muttrades det en hel del innanför de trygga lägenhetsdörrarna.

Men ingen ville, orkade, vågade blanda sig i.

Hur illa måste barn behandlas innan vi andra vågar säga ifrån:

När en annan dagisförälder vrålar åt sitt barn som ligger raklång i kapprummet?

När två tioåringar slår en tredje ute på gården?

Eller när en pappa faktiskt lappar till sin son på Ica Maxi?

Nästan varje gång fruktansvärda brott mot barn har avslöjats i Sverige händer samma sak. Det kommer en flod av vittnesmål från klasskamraters föräldrar, från pedagoger och grannar. De berättar om blåmärken, skrik, strykrädda barn och underliga föräldrar.

Alla dessa vittnen hörs och syns alltid efter avslöjandena. Men var är de när det händer? Var finns ni – alla smarta småbarnsföräldrar, engagerade pedagoger och vettiga vuxna – när ni verkligen behövs? Och vad är er ursäkt för att inte ha agerat?

I 60-talets USA misshandlades en kvinna till döds. Polisutredningen visade att inte mindre än 38 grannar såg eller hörde vad som pågick men ingen gjorde någonting. Alla gav samma förklaring efteråt: De hoppades att någon annan skulle göra något.

Denna passivitet, denna handlingsförlamning, denna fega krankhet.

DEN, vill jag också att det ska gå att åtala.

För de här barnen som far illa blir svikna två gånger – först av sina egna föräldrar som brister. Sedan av alla oss andra som vägrar se.

Här kan du få hjälp

Är du barn?

?Ring Barnens hjälptelefon på Bris. Numret är: 0200-230 230.

Öppettider måndag-fredag kl 15–21 och lördag-söndag kl 15–18.

Du kan också mejla via nätet, www.bris.se .

Eller ta kontakt med en anställd på skolan eller någon annan vuxen du litar på.

Är du förälder?

?Ring Rädda Barnens föräldratelefon. Numret är: 020-786 786.

Öppettider: måndag kl 12–20, tisdag-fredag kl 18–21 och lördag-söndag kl 13–16. Du kan också mejla via nätet: www.rb.se/foraldrar .