Jag visade aldrig hur viktig hon var
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-11
Malin Wollin om relationen till sin mormor
När jag fick mitt första barn hade jag precis påbörjat min journalistutbildning. Jag var 23 år och mer eller mindre trög. Jag tänkte: Det går nog bra. Och det gjorde det. Men inte utan min mamma.
När min mamma fick mig var hon 23 år och gick på lantbruksskola. Hon tänkte: Krister kan ta hand om henne, det går nog bra. Och det gjorde det. Eftersom min mormor bodde i huset som ligger tjugo meter bort. Jag gick aldrig på dagis. Jag var hos mormor.
Det är något väldigt speciellt med en mormor.
Jag minns att mamma en gång sa: Vilken tur att vi hade mormor som hjälpte till, jag tänkte aldrig på att fråga, jag tog henne för given.
Att ta någon för givet är något fel, något fult och något absolut ajabaja när det gäller mänskliga relationer. Jag protesterar mot detta. Att ta någon för given är det finaste man kan göra. Jag tar Joachim för given, jag tar mamma och pappa för givna. I en tid när vi inte kan ta våra jobb, våra pensioner eller ens våra besparingar för givna är det viktigt att vi känner att vi kan lita på att de vi älskar stannar kvar. Mormor kunde vi ta för given och det gjorde vi.
Som mormor slet. Jobbade och jobbade, slet med djuren, marken, maten och barnen. Som vi levde rövare hos mormor. Vi kom och gick som vi ville, vi åt, drog ut prylar ur lådor som vi aldrig lade tillbaka, mormors dörr var en svängdörr.
Tänk om mormor ville vara för sig själv? Tänk om mormor inte uppskattade att vi kom in och lekte att vi bodde där.
Mormor överlevde morfar med sexton år. Hon var nog väldigt ensam där på gården medan vi levde våra liv i våra skolor, på våra jobb.
Jag visade aldrig mormor hur viktig hon var. Det är för svårt att tänka på det här. Jag måste intala mig själv att hon visste att hon var betydelsefull.
Min mormor dog för tre år sedan, 86 år. Jag saknar mormors pannkakor med på tok för mycket socker som man öste på så fort hon vände ryggen till, hennes kasslergratäng när det var kalas, citronfromagen till efterrätt. Ljudet av sju barns tysta suckar när moster Eva berättar att det blir citronfromage. Ingen glass alltså.
Julgodiset i finrummet som bara användes på juldagen. Nu firar vid midsommar i det där rummet om det regnar.
Rummet med sofforna i sammetsbrokad. De långa gardinerna, det vackra skåpet med fotografier i svartvitt. Den sorgsna geishan inlåst i en glasask som snurrar runt till en vemodig cittra och som under inga som helst omständigheter fick röras.
Nu har min syster Elin ärvt geishan och vi får röra den hur mycket vi vill. Men det är inte samma sak när inte mormor är där och säger att vi inte får.