"Jag vill hångla med Göran Hägglund"
Jag har det jobbigt. Jag tror att jag är på väg att förvandlas till en kristdemokrat.
På varsin sida i skilsmässodebatten, i den mån det finns någon, står Göran Hägglund och Maria Sveland.
Maria verkar vilja att folk ska skilja sig, antagligen eftersom det då inte känns lika jobbigt att hon inte fixade sitt äktenskap (som ju ändå bara var på prov). Hej hej Maria, de flesta tänker sig faktiskt att det ska hålla jättelänge.
Jag vill rusa i Göran Hägglunds famn, jag vill hångla upp honom mot en vägg i Bankeryd och dra fingrarna genom hans hår.
Förstår ni hur det är att ha känslor för en kristdemokrat? Men Sveland och hennes skilsmässoivrande flock tvingar mig.
Ingen kristdemokrat, inte ens Alf Svensson, tycker att människor ska stanna kvar i döda och destruktiva äktenskap. Men det finns ruttna attityder som sprider sig som skit som kastas mot en fläkt: En skilsmässa är ingenting. En skilsmässa är bra. En skilsmässa berikar.
Men barnen betalar.
Den 27/3 publicerade Hägglund en debattartikel där han slår fast att det inte är chict att skilja sig. Jag ifrågasätter förvisso starkt Görans sinne för vad som är chict men jag förstår var han kommer ifrån.
Tre veckor tidigare hade paret Reinfeldt meddelat att de separerar och då uppstår först en minidebatt om huruvida det är av allmänintresse eller inte. Men när krutröken lagt sig finns de kvar, hyllningarna.
Åh, så skönt att se att de är mänskliga, hette det.
Mänskliga?
Är de mänskliga för att de separerar?
Betyder det att människor som håller ihop hela livet är omänskliga? Dåliga förebilder rentav?
Det är inte chict att skilja sig. Det är en trist utväg som för det mesta är ett nödvändigt ont.
Fredrik och Filippa skiljer sig och det gör dem inte mänskliga.
Det gör dem frånskilda.