”Jag kan fortfarande inte ljuga”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-20
Malin Wollin kan inte formulera en osanning trots att hon haft trettio år på sig att öva
Vad skönt för alla föräldrar med lögnaktiga barn.
”Ingen fara, de är bara väldigt smarta.”
Vad skönt att höra att trots att de är opålitliga och räviga så är de smarta. Härlig forskning att luta sig mot och vänta på ny härlig forskning som visar att barn som slåss har lättare att bli lyckliga i livet.
Men hur är de med alla barn som inte ljuger?
Jag kunde aldrig ljuga, jag kan fortfarande inte ljuga.
Jag kan inte formulera en osanning i min minimala hjärna trots att jag har haft över trettio år på mig att öva.
Jag måste vara riktigt bakom flötet.
Barndomsscen. Badrummet. Klockan 19:45.
Mamma frågar lillasyster Elin om hon har borstat tänderna.
”Ja”
”Är det verkligen säkert?”
”Ja”
”Ljuger du nu?”
”NEJ”
Mamma spänner blicken i Elin och står nästan panna möter panna.
Och så frågar hon långsamt en gång till.
”Har-du-borstat-tänderna?”
Elin tittar mamma rakt in i myndighetssynen och säger;
”Ja”
En bit bort står jag och förundras.
Hon har ju inte borstat tänderna.
Jag kunde aldrig ljuga. Och inte bara det, jag var så rädd för att bli konfronterad att jag många gånger erkände i panik trots att det inte förelåg minsta misstanke.
Elin ljög sig obehindrat fram genom barndomen och bakom gick jag och sa som det var.
Och nu ska jag dessutom få höra att hon är smartare än jag?
Om jag kunde ljuga skulle jag säga att det inte gör något.