Alla förutsätter att sonen ska lira boll
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-31
Malin Wollin: Ingen kopplade barnen till fotboll – förrän jag fick en son
Historien om tjejerna som vinner med 800-0 är ljuvlig läsning från början till slut.
Och när slutet är nära tar resten av livet vid, med landslagsspel och långa karriärer och en känsla av att det där med kön inte spelar så stor roll. Deras överlägsenhet och brist på blygsamhet bär de med sig resten av livet, och om de inte inspirerar andra tjejer så gör ingenting det.
Självklart är tjejer bättre än killar på fotboll, tjejer är knixigare med fötterna och smidigare i lemmarna. Det killar är bra på är att ta stryk, jag har sett över 200 matcher så jag vet, det enda jag imponeras av är att de kan få bollar rakt i synen och bara springa vidare, de får armbågar rakt på örat, ramlar med huvudet före in i reklamskyltar och landar med nacken i målstolpar.
AJ! säger jag rakt ut varje gång och förundras över hur hårt skinn fotbollsmän har. Fotbollskvinnor är säkert otroligt sega, starka och tåliga, men inte som männen.
Men en man skulle aldrig kunna föda ett barn genom stjärten utan att avlida, det vet alla som någon gång känt en man. Så nog är vi uthålligare än män, men man kan inte tävla i grenen 100 meter förlossning klassisk stil.
Jag har aldrig varit intresserad av att konkurrera med killar. Jag tävlar helst mot mig själv eftersom jag
vet att jag vinner då. Jag brukade jubla högt inombords när jag slog Marcus på glostävlingen på torsdagarna. Åh segerns ljuvliga sötma som räckte hela veckan tills det var dags igen. Tjugo nya ord, tjugo nya möjliga poäng.
Men nu ska jag berätta något hemligt. När jag hade fått mina två första barn, döttrar, kom jag på mig själv med att tänka; ”Stackars dem, de kommer aldrig få samma chans som killarna. De kommer inte kunna leva på att spela fotboll som deras pappa gör”. Och inte var det någon som kopplade barnen till fotboll heller, inte förrän jag pressade ut en ”flaggan i topp det blev en med snopp” för två år sedan.
Nu hade det då äntligen fötts en arvinge som kunde ta över efter pappa. ”Är det en fotbollsspelare?” frågade nio av tio när de tittade ner i vagnen på den veckogamla bebisen. Intill vagnen stod två stolta systrar som aldrig fått frågan om de var fotbollsspelare. Jag undrar vad de tänkte.
”Han är förmodligen balettdansare den här” svarade jag när jag orkade och så kluck-kluck-kluck-skrattade vi och det vore väl för nesligt för pappa om han blev en man i trikå kluck-kluck.
Eller så hatar han allt vad sport heter och kan inte ens dribbla bort sina systrar, som för övrigt börjar på fotbollskola den 17 augusti.