”Graviditetsguden är ond men rättvis”
Åsa Erlandson: Det är jämna plågor, vare sig man bor i slott eller koja.
Hertiginnan Kate Middleton spyr så hon läggs in på sjukhus och det får mig att åter igen förundras: Om det finns en Graviditetsgud, så är hen ond.
Ändå ska det tjatas om den fantastiska Kroppen när man är gravid, och hur smart den är: ”Oroa dig inte, din kropp vet vad din baby behöver.”
”Det här sköter sig alldeles av sig själv, vi ska bara ta ett enkelt
blodtryck för att kolla att allt är som det ska.” ”Om du kan träna? Lyssna på din kropp!”
Och det enda jag brukar tänka på då, är när det hela är över. När allt blir som vanligt igen och hjärnan styr tillvaron, inte den dumma, primitiva Kroppen. Den som sväller hela tiden, börjar värka på ställen man inte visste fanns, och formera ett tyst sabotage mot allt vad nio magiska månader heter: ”Haha! Jag gör som jag vill! Och jag vill ha uppmärksamhet HELA TIDEN!”
Att vara gravid är att befinna sig i ett undantagstillstånd, ett kroppskaos där förrätten heter illamående och efterrätten ryggont. Däremellan serveras dubbelt så stora fötter, kronisk nästäppa och handleder som skrämmer slag på små barn (googla ”karpaltunnelsyndrom”). Besvär som man i vanliga fall kan bli sjukskriven för men som man av någon obegriplig anledning förväntas palla mycket bättre när man är större och tyngre än någonsin. Försäkringskassans förnumstiga standardsvar är att "graviditet inte är någon sjukdom". Nä. Men kraschad rygg är det dummer!
Det finns inget smart alls med hur den gravida kroppen funkar, i alla fall inte för den som tvingas kånka runt på den. (Bebisen har det förmodligen helmysigt). Gravidkroppen är ett evolutionärt måndagsexemplar och ett feltänk – för just när du behöver må som bäst, mår du som sämst. Vilket snille tänkte ut det?
Det enda man kan trösta sig med är att Graviditetsguden åtminstone är rättvis. Det är jämna plågor, vare sig man bor i slott eller koja.