”Jag blev kär i min ökenguide – några månader senare väntade vi barn”

Li Axare, 44, satt i den marockanska öknen med berben Youssef, 32, bredvid sig.

Han var sur, hon var irriterad.

Men så började de prata.

Några månader senare väntade de barn tillsammans.

Det var en vanlig nöjesresa. Li Axare, i dag 44, och hennes väninna Daniela reste runt i Marocko. I Casablanca blev de hembjudna till ett marockansk hem.

– Som en trevlig gest hade familjen bjudit in en granne som var duktig på att göra hennamålningar på händer och fötter. Henna anses ju vara lyckobringande och enligt denna kvinna kunde man styra ödet i viss riktning genom att måla speciella mönster.

Kvinnan frågade Li om hon hade funnit mannen i sitt liv. Det hade hon inte.

– Då målade hon in lite speciella krumelurer i handflatan och sa att snart skulle jag absolut möta honom.

Hittade en guide

Några dagar senare fortsatte Li och Daniela söderut, mot Sahara. Det var drömmen om att sova i ökensanden under bar himmel som lockade.

– Det var Danielas fixa idé och inget som lockade mig så där supermycket men eftersom hon var så enveten gav jag med mig.

De hittade en jeepförare, en berb vid namn Youssef, som kunde tänka sig att guida dem i sandhavet.

Men turen började inte särskilt bra. När Li och Daniela prutade på utflyktspriset blev deras guide sur och anlade en förorättad min, som satt i under hela färden ut genom sanddynerna.

– Det slog oss inte förrän vi var på god väg ut i den svarta ökennatten att: ”herregud, vad vet vi egentligen om männen, allt kan ju hända, vi är inte riktigt kloka!”

Egentligen är Li utbildad kläddesigner, utexaminerad från både Tillskärarakademien i Stockholm och en tvåårig utbildning i italienska Florens. Där bodde hon under många år och  guidade och arrangerade lite mer exklusiva paketresor.

Marocko lockade inte

På fritiden reste hon – oftast med bästisen Daniela.

– Men efter allt vårt flängande runtom i världen, kände jag att jag ville vara hemma lite mer. Därför fick Daniela tjata lite för att få med mig på rundresan i hyrbil i Marocko, ett land som jag faktiskt aldrig känt mig speciellt dragen till.

Men nu var de där. Mitt i öknen.

De blev presenterade för var sin dromedar. Väl uppe i sadeln på var sitt ”ökenskepp” fick Li och Daniela uppleva den vackra rosa-orange himlen som på kvällen belyser alla sanddyner.

– Det var en av mitt livs häftigaste naturupplevelse, säger Li. Jag satt på min dromedar och tårarna rann av lycka, det var helt enkelt nästan för vackert.

Guiden Youssef var trots tjejernas upphetsning över allt det vackra fortsatt otrevlig och tjurig. Li surnade till och var lika otrevlig tillbaka.

Men när det var sovdags vände det.

– Vi skulle sova på ett gäng lusiga dromedarfiltar. Och när vi låg där, med den vackra ökennattens alla stjärnor över oss så var det ... magi i luften.

Blandade språk

Magin var så pass stark att det faktiskt började spira en form av vänlig konversation i lägret. Det var inte helt lätt men med lite blandad spanska, franska, tyska och italienska så formades samtalet och hamnade ganska omgående på lite djupare nivåer.

Li och Youssef märkte att de hade liknande inställningar till mycket. De talade om viktiga saker i livet och världen och om människor. Och timmarna rann iväg.

– Jag kände mot slutet av natten efter allt vårt prat att jag inte kunde nöja mig med de där futtiga timmarna, jag ville stanna kvar, det var något väldigt speciellt med den här mannen.

Nu var det plötsligt ombytta roller och Li tjatade på Daniela för att stanna kvar ett dygn till.

De stannade – och Youssef och Li pratade redan om att hon skulle komma tillbaka och besöka öknen igen.

Så blev det. En månad senare bokade Li en resa till Marocko, den här gången skulle hon stanna tre och en halv vecka.

– Folk i min omgivning idiot-förklarade mig. Att resa till en nästan helt okänd man och helt ensam. Naturligtvis var jag galen, jag hade känt honom i 36 timmar och bokade sedan en sådan lång resa. Men jag tänkte att man kan ju alltid åka hem tidigare om det inte funkar.

Det behövde inte. Det blev ett mycket passionerat återseende och några underbara veckor.

– Det var med en stor klump i hjärtat jag åkte tillbaka till Italien. Jag hade lärt känna en mycket öm och fascinerande, vacker man och bara tanken på att vara ifrån honom kändes omöjlig.

Träffade familjen

Så någon månad senare reste Li ner till Marocko igen.

Nu fick hon för första gången träffa Youssefs familj. De lever i Erfoud i sydöstra Marocko i det som är den sista civilisationen innan Merzougaöknen tar vid. Här lever berber, ett nomadiskt, mycket stolt folkslag som i tusentals år har förflyttat sig i öknen med sin boskap.

Familjen anade nog inte att Li var mer än en kund till Youssef, en turist som var intresserad av att se hur en berbfamilj kunde bo, det var inget ovanligt. Hon blev därför mottagen på ett jämlikt sätt och fick sitta tillsammans med männen och samtala. Youssefs föräldrar är båda uppvuxna i tält i öknen men lever i dag i ett enkelt lerhus utan några större bekvämligheter.

Men hans släktingar lever fortfarande i tält och att leta upp dem en dag var ett riktigt äventyr.

– Det är ju inte så att man vet var familjerna håller hus och det är besvärligt att knacka tältdörr i öknen, säger Li med ett skratt.

Åkte hem gravid

Li stannade i fyra månader och när hon återvände hem i mars 2003 var hon gravid. Det tog tid att greppa det, hon hade i alla år trott att hon inte kunde bli med barn och nu närmare 40 år gammal hade hon avskrivit den tanken helt och hållet.

– Min lyckokänsla var enorm, så klart, men samtidigt var det inte en helt okomplicerad situation med mig i Italien och det blivande barnets far i öknen nere i Marocko.

Hon tog kontakt med Youssef och talade om att hon var gravid, men att hon förstod om det kanske skulle bli för mycket för honom.

– Jag var själv fast besluten att föda barnet och det skulle jag göra i Sverige, men jag förstod om han ville välja att inte ta en aktiv del i barnets framtid.

Youssef kom till Sverige, fast först en vecka efter att Yolia fötts. Han hade fått sitt turistvisum alldeles för sent och missat sin dotters födelse på grund av att den svenska ambassaden i Rabat tagit för lång tid på sig att behandla ärendet.

– När jag såg Youssef titta på Yolia första gången såg jag så tydligt att bandet mellan dem var livslångt och jag förstod att det inte fanns en chans i världen att han skulle lämna henne.

Kärleken växte

Youssef hade fått visum i två månader men under den tiden var det han som fick Yolia att somna på kvällen, det var han som tröstade henne när hon grät.

– Jag kände bara större och större kärlek till honom.

De beslöt sig för en framtid tillsammans. Youssef flyttade till Li i Italien. Inte förrän Yolia fyllde tre år kunde de resa ner till Marocko för att hälsa på Youssefs familj.

– Hans mamma Khira älskade Yolia från första ögonblicket och till och med pappa Alì smalt inför hennes uppenbarelse.

Alì är lite av en ”viddernas man” och har ofta varit hemifrån på grund av sitt arbete. Han har aldrig direkt varit någon gose-pappa, därför var det extra roligt då Alì till allas förvåning började ägna all sin vakna tid åt Yolia.

– Nu är jag en del av familjen och accepterar att det är på ett annat sätt när jag är i Marocko. Vi har olika traditioner och vanor och det tilltalar mig. Min svärmor och jag talar inte samma språk men det gör inget, vi har kommit varandra mycket nära. Hon är den starkaste kvinna jag känner och hon står upp för mig gentemot dem som eventuellt har några invändningar mot min västerländska uppenbarelse.

Kände sig hemma

Vid ett tillfälle, berättar Li, kom en grannkvinna in på te och undrade varför inte Youssef hade skaffat sig en ung, trevlig berberflicka i stället.

– Min svärmor for upp som skjuten ur en kanon och talade om att kvinnan inte var välkommen i deras hem om hon resonerade på det sättet.

Li känner sig hemma där, i dammet som både de och hon hatar, i dofterna som de älskar.

– Men jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken på att svärfar aldrig får bli motsagd, säger Li och ler.

Nu har hela familjen och lilla Yolia, som hunnit bli 5, flyttat till Sverige. Men Li kom inte tillbaka till det Sverige hon lämnade, hon hamnade i en helt ny värld.

– Dels har jag själv förändrats, dels har Sverige gjort det. Jag uppskattar mitt hemland på ett annat sätt. Det har blivit mer kosmopolitiskt och tolerant, åtminstone Stockholm. Sverige har skakats om lite, på alla nivåer, av våra invandrare och det behövde vi.

Ett trevligare Sverige

Hon tycker att Sverige känns trevligt, trevligare än tidigare. Man kan ringa Skatteverket och få tala med någon som är just trevlig; det händer inte i Italien.

– Svenskar är generellt dessutom fasiken så behagliga, men blyga. Jag vill säga: Ta för er, räta på ryggen!

Li tycker att det är sorgligt med ensamheten här, Sverige skulle behöva piazzor som i Italien där man kan sitta och skvallra och spela kort.

– Det kommer jag att sakna, att bara slinka in på och ta en cappuccino på piazzan. Och så klart mina vänner, och grönsakerna, Toscanas landskap och ”min konst”...

– Men jag släpper det inte helt. Nu ska jag tillsammans med Youssef ordna resor från Sverige – både till Italien och Marocko!

Amber Grimfalk