Terri, 36: ”Tillåt mig hånle”

Tycker att ålderskampen är förlorad – och patetisk

helskärm

Först hette det att trettio var det nya tjugo.

Sen var fyrtio det nya trettio.

Nu är fyrtio det nya tjugo, påstås det.

Tillåt mig hånle.

Visst är det så att kvinnor över fyrtio inte är passé – det har 00-talets kultserier som Desperate Housewives och inte minst uttjatade Sex and the city visat.

Förr var det allmänt känt bland kvinnliga skådisar att det uppstod ett glapp på jobb när man närmade sig medelåldern.

Man var för gammal för att spela ung skönhet men för ung för att spela gammal tant.

Då återstod att ta en timeout på en sådär tio år.

Idag är det inte längre så och vi ser snygga 40-åriga skådisar i attraktiva roller.

De snor dessutom åtråvärda reklamkontrakt framför näsan på yngre kollegor.

Men framförallt är det så att min generation 70-talisterna ska märkvärdifiera allt de gör.

När vi var studenter i början av 90-talet blev det hippt att leva studentliv.

När vi bodde i andra hand och hankade oss fram på ströjobb upphöjdes det till en cool livsstil: ”Hello, vi är de nya urbana unga vuxna!”.

När vi fick barn och familj blev det hajpat som fan.

Nu närmar vi oss fyrtio och försöker övertyga världen om att det är den ballaste ålder som finns.

Man är fortfarande (?) snygg, är (förhoppningsvis) inte längre känslomässigt vilsen och har kommit ut ur småbarnsträsket.

Det är i alla fall vad vi säger till varandra och omvärlden. Och de kommer säkert att gå på det.

Snart kommer alla att skandera att fyrtio är det nya tjugo.

Att det inte är så är en annan sak.

För sanningen är att det inte spelar någon roll att jag har stans snyggaste boots, har koll på de bästa barerna och lyssnar på Glasvegas och Deportees.

Jag har ändå ett växande antal grå hårstrån, ser fånig ut i Cheap Mondays och måste träna för att jag annars får ont i ryggen.

Inse faktum: vi är närmare inkontinesskydd än vår första mens (och ja, det gäller även 40+ kvinnor med fantastiska kroppar, som Demi Moore och Catherine Zeta-Jones).

Det handlar bara om att inse att det är okej – och att det inte finns någon som helst anledning att låtsas som vi är 20.

För den kampen är förlorad.

Och patetisk.