”Hellre inga presenter alls, än skitfula snapsglas”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-07
Terri Herrera Eriksson tycker det är ett modernt presentproblem att par gifter sig sent
Det är av tradition ofint att önska sig pengar.
Visst kan det te sig lite futtigt att komma med två-trehundra spänn i ett kuvert – det är ungefär vad jag ger mina syskonbarn när de fyller 12 år.
Men samtidigt är det ett modernt presentproblem att par gifter sig sent.
Förr var bröllopsgåvorna en slags startpaket till det nya gemensamma hemmet.
Nu har brudparet redan betat sig igenom Ikeas startpaket för unga som flyttar hemifrån, loppisfynd, arvegods och dyra trettioårspresenter från Duka.
De har flyttat ihop och insett att de har dubbla uppsättningar av i stort sett allt och bråkat om vems stekpanna som ska upp på vinden och om man verkligen behöver ha fonduegrytan, de sirliga snapsglasen och smörgåsgrillen nära till hands – de kanske kan stå i fulskåpet ovanför kylen?
De flesta par jag känner som gifter snarare fruktar bröllopspresenterna än ser fram emot dem.
De vill inte ha fem skålar till.
De tycker inte att deras fonduegryta behöver trängas med ett dyrt och ouppackat raclettejärn och en chokladfontän.
(Jo, sen finns det naturligtvis de som lyckas pricka in det man verkligen vill behöver och vill ha.)
Då är ju faktiskt pengar bättre. Vill man inte rakt av önska pengar, kan man ju önska sig stålar till något specifikt: grundplåt till en ny brygga på landet eller isländska kronor till bröllopsresan på Island.
Alternativ två är att önska sig upplevelser.
Hur fel kan en vinprovning, ett restaurangbesök eller en spahelg bli?
Och alternativ tre är att inte önska sig något alls, med hänvisning till att man redan har det man behöver: trädgårdsredskap, smörgåsgrill och kärlek.
Det sistnämnda kan tyckas vara lite tråkigt, men personligen föredrar jag inget alls framför skitfula snapsglas.