”När åker fyraåringar själva till bokhandeln?”

Malin Wollin

helskärm

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Jag har varit smal hela ­livet men så mycket har jag förstått att övervikt är ett livslångt lidande. Alla drömmer om att kliva ur tjockdräkten och vara normal­viktig och det har inte så mycket med reklam och modeller att göra. Det är bara så att ingen vill vara­ tjock.

Att vara normalviktig är sunt, det är fint att vi ­duger som vi är, men samhället är ett jobbigt ställe ibland.

Självklart duger barnen som de är men vi ska inte göra dem otjänsten att låtsas som om kroppen är accepterad hur den än ser ut.

Vi ska också ändra betydelsen för ­ordet banting. Bantning är något bra. Att banta har blivit något fult, ett skällsord.

Bantning är inte att svälta, bantning är inte heller att leva på grapefrukt och svart kaffe. Att som tjock banta innebär att äta på ­regelbundna tider, mindre portioner, mer grönsaker och att röra på sig.

Alla vet detta men genomförandet kan vara ett ­oöverstigligt hinder.

Det är inte lätt att ändra ett sedan länge invant beteende. Det är därför vi måste mota tjocka Olle i grind och stävja problemet innan det tar över. Om du har varit tjock sedan barnsben har du kanske kommit att identifiera dig med din tjockisroll. Du kanske är tjocka roliga killen på jobbet som är ledsen när du kommer hem och tittar för mycket på tv. Du kanske är tjocka jätteglada tjejen som ­ibland går in i väggen ­eftersom det är utmattande att spela käck.

Självklart har vi ett ­problem om normalviktiga sjuåringar tycker att de är tjocka. En sjuåring ska ­bygga trädkojor och inte sitta framför spegeln med skinnet mellan tummen och pekfingret.

Men om en man i USA, tjockisarnas rike, skriver en bok om bantning så är det inte det värsta som har hänt, det kan jag inte tycka.

Om den riktar sig till fyraåringar, so what, sedan när åker fyraåringar ­ensamma till bokhandeln?

Ansvaret ligger som alltid hos föräldrarna, kroppsförakt börjar i hemmet.

Om lagom smaltjocka mammor överallt kunde ­sluta nedvärdera sina kroppar inför barnen så har vi kommit en bra bit på vägen.

Själv går jag runt ­naken här hemma och tycker att jag ser fantastisk ut.

Jag tycker om mig själv och det är det jag lär mina barn.

Och en gång om ­dagen klär jag på mig kläder och lagar nyttig mat från grunden.