”Forskningen stör min slump-teori”

Publicerad 2011-06-27

Daniel Pernikliski tror på slumpen – inte på oidipus- och elektrakomplexet

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag har alltid fascinerats av slumpen.

Hur olika handlingar, tillsammans med tid och rum bildar ett enormt virrvarr där avgörande möten kan ske.

Trots att man inte kan kontrollera slumpen, så är allt man någonsin gör med och påverkar hur det ska bli.

Hade inte den och den träffats just där vid exakt den tidpunkten hade inte det där hänt, och hade inte det där hänt hade den och den aldrig blivit född.

Om man börjar utreda sin historia behöver man inte gå tillbaka långt för att inse att hela ens existens hänger på att en rad tillsynes helt obetydliga händelser ägde rum precis just när de ägde rum. 

Hade inte min pappa – som på många sätt är ordentligheten själv – skolkat från en föreläsning i sin ungdom hade han aldrig träffat min mamma, när hon råkade befinna sig just där hon befann sig, och så vidare.

Slumpen har på många sätt varit som en religion för mig.

Ett sätt att se på världen som gör den mystisk och full av fantastiska möjligheter.

Slumpen gör att man aldrig helt kan avgöra om ett val är bra eller dåligt, annat än för stunden.

Ett val blir som en spelbricka, vars värde hela tiden ändras i takt med att andra brickor tillkommer och spelplanen formar om sig.

Det förflutna är således inte statiskt, och det tycker jag är väldigt fint.

Därför störs jag varje gång forskning visar att det finns belägg för oidipus- och elektrakomplexet – strävan efter att hitta en partner med samma egenskaper som sin förälder av motsatt kön (vet inte vad som gäller för homosexuella).

För jag kan inte låta bli att tycka att min världsåskådning förfulas lite, om det nu är så att jag – i detta slumpens vackra virrvarr – hela tiden går runt och letar efter min mamma.