Både himmel och helvete

Flera av våra läsare har både positiva och negativa upplevelser av förlossningar. Här är sammandrag av några av de berättelser vi fått ta del av.

En mardröm – och en underbar förlossning

2005 födde jag en underbar son, men förlossningen var minst sagt en mardröm. En lång och utdragen förlossning som fullständigt tog knäcken på mig. Jag hade en lång återhämtningstid på ungefär ett halvår. Under den första tiden var det oerhört svårt att vara käslomässigt närvarande i min nya roll som mamma samtidigt som jag inte var frisk.

Som tur var så vågade jag mig på det igen och fick uppleva en helt underbar förlossning när jag födde min dotter 2007. Jag har verkligen fått erfara vilken skillnad det kan vara och hur dåligt eftervården är anpassad inför dessa olikheter. Jag är så oerhört tacksam för att jag fick en sådan positiv upplevelse andra gången och jag tycker det är synd om folk väljer bort fler barn för en dålig förstaförlossning. Det kan verkligen vara som natt och dag.

Lotta

Jag fick mycket flashbacks

Förstod nästan att jag skulle få ett stort barn. Hade inga som helst positiva sidor med mig till förlossningen men det var då helvetet började. Jag hade så fruktansvärt ont så de lät mig ligga kvar. Det kändes som hela ryggen skulle delas av. Öppningsarbetet gick supersakta.

Jag fick prova på akupunktur, duscha, epidural provades. Jag säger provades för den första tog inte och det tog lååång tid innan personalen förstod att det gjorde fruktansvärt ont ännu och ny narkosläkare tillkallades för att lägga en ny epidural. Jag fick hur mycket smärtstillande som helst och jag var borta flera gånger. Min man stoppade fingrarna i munnen och skakade om mig flera gånger för att se om jag levde.

Denna förlossningen tog 38 timmar med värkar. Kommer inte ihåg när jag fick mitt barn och förstod ingenting när de la honom på mage. Det jag minns av den här hemska värken är att jag kräktes i 15 timmar. Jag minns också att jag blev jättearg för jag trodde jag jobbade i ett badhus och det sprang både sköterskor och läkare hela tiden och jag förstod inte varför de inte ville betala inträde. Pojken blev så dålig och var så påverkad av förlossningen då han svalde meck att han hamnade på BIBA. Filip var 55 cm lång och vägde 4255 g.

Det dröjde länge innan jag och min man började prata om barn igen. Men vi bestämde oss för att prova och jag och han fick gå på förlossningssamtal med barnmorskor och läkare, Feliciagruppen. Vi träffade först en barnmorska som berättade och gav tips och råd och frågade hur vi inte ville ha det och vad jag var rädd för. Vi blev erbjudna läkarsamtal vilket kändes jättebra.

Läkaren och vi la upp en plan dvs att om förlossningen tog mer än 12 timmar skulle det bli kejsarsnitt. Jag ville prova föda vanligt men jag ville absolut inte ha det som förra gången. Jag var också rädd för att han skulle vara större än Filip men fick lugnande besked flera gånger och även efter tillväxtultraljud. På något sätt kände jag ändå att han var stor trots att alla sa att vad liten mage du har.

Filip fick vattkoppor så jag var tvungen att äta medicin då jag inte haft det och vi var rädda att Lukas skulle få det när han föddes. Blev därför igångsatt av läkaren jag hade haft på samtalen. Hon var helt underbar. Jag sa att jag hellre har ont men vet att något händer och det går undan och vi skulle just därför avstå från epidural.

Hon tog hål på hinnorna och värkarbetet satt igång direkt. Jag blev rädd mot slutet av förlossningen för jag fick mycket flashbacks från den förra jag började kräkas och samma känsla att det gjorde ont på ett speciellt sätt infann sig. Läkaren var där direkt. Jag fick västerviksbedövning och kände ingenting, kräktes inte. Några minuter senare kom Lukas. 55 cm lång och vägde 4255g.

Monika

Jag kunde knyta an på ett annat sätt till det andra barnet

Min första förlossning var hemsk fast allt var normal,ett utdraget värkarbete såsom är normalt för en förstföderska. Felet var väl i att jag sa när jag kom in på BB att jag inte skulle ha ngn smärtlindring ( vad visste väl jag av vad komma skulle..)

Timmarna gick och värkarna blev bara värre. De 3 sista timmarna under krystarbetet hade jag värkstimulerande dropp,jag skrek efter bedövning men fick ingen då jag " skulle ångra mig efteråt"(för jag hade sagt att jag inte skulle ha en när jag kom in).

Ovanpå detta fick jag ett njurstensanfall, men läkarna kunde inte göra ngt då jag var mitt upp i krystarbetet. Visste just då inte vad som var värst föda eller njursten.

Jag sa aldrig mer barn,de sa du glömmer, har jag aldrig gjort. Min relation till dottern var annorlunda, jag tror nu eftråt att jag hade svårt att knyta an till henne som orsakat mig så mkt smärta och ångest. Jag får ångest när jag ser ett förlossningsprogram på TV:n.

Det tog 12 år till nästa förlossning. Jag sa direkt måste bli snitt under narkos (då jag är medicinskt kunnig och inte vill ligga och lyssna bakom ett skynke på vad som sker). Jag fick godkänt med snitt under narkos, graviditen förlöpte positivt. Snittet var mkt lindrigare jmf mot min vaginala förlossning, efterbesvären var inget pga att min upplevelse var så mkt mer positiv. Jag var trygg och lugn, jag slapp den hemska smärta och ångest jag upplevde vid min dotters födelse. Jag gick hem som tidigt förlöst precis som de vaginalt förlösta mammorna. Jag upplevde relationen den första tiden annorlunda med mitt andra barn, kunde knyta an på ett helt annat sätt jmf mot mitt första barn (innan jag omedvetet förlät smärtan jag fick utstå).

En fin tid och upplevelse. Nu väntar nr 3 och hoppas på en förstående läkare som ger mig snitt denna gång oxå.

Yvonne