Fatima tvingades fly från sin familj

Senaste året har sex flickor störtat från balkonger – Aftonbladet har träffat ett offer för hedersvåldet

För inte så länge sedan hände det igen, en ung flicka föll från en balkong och omkom omedelbart.

Hennes mamma berättar att pappan och brodern knuffade henne. Det handlade om familjens heder.

I Sverige lever många unga kvinnor under hot från familjen. En av dem är Fatima.

Hon kände redan som barn att allt var fel. Hennes pappa och bröder styrde familjen med järnhand. Flickor och kvinnor fick inte synas, än mindre höras. Misshandel hörde till vardagen. I 12-årsåldern bestämde hon sig – hon skulle bort. Några år senare blev planerna verklighet.

Hon sitter hopkrupen med ett äpple i en soffa. Liten, söt, återhållsamt välsminkad. Klädd i en svart kofta, svarta jeans och en vit blus. Vi träffas på mottagningen hos en organisation som stöder kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld.

”Då blir det bara värre”

Först nu börjar Fatima få grepp om sitt liv, några år efter flykten från familjen i en stad i södra Sverige. Jag måste lova att inte nämna vilken, får inte ange några exakta årtal och heller inte ålder på varken henne, hennes föräldrar eller syskon. Efter lång tvekan går hon med på att jag beskriver henne som i ”20-årsåldern”. Namnet är givetvis fingerat. Hon slänger ideligen ängsliga blickar på stödpersonen från organisationen som sitter med under intervjun.

– De får inte känna igen något. Då blir det bara värre, säger Fatima.

Familjen vet inte var hon bor, och framför allt inte att hon bor ensam. På senare tid har hon återupptagit kontakten med dem och uppgett att hon bor i en stödfamilj med lika stränga regler som hemma. Det har lugnat familjens ilska.

Men vad har egentligen hänt? Fatima tar en tugga på äpplet, stryker håret ur ansiktet och berättar.

Alltid varit självständig

Hon kom till Sverige från ett land i Mellanöstern i 10-årsåldern. I hemlandet fick hon och många andra flickor inte gå i skolan, något Fatima redan som liten upplevde som orättvist.

– Jag har alltid varit självständig och haft mina egna åsikter, säger hon.

Hon höll dock tyst om allt som kunde reta upp pappan och bröderna. Annars väntade stryk. Mamman levde sin kvinnoroll till punkt och pricka. Där fanns inget stöd att hämta. Inte heller hos systrarna som också insåg hur olika de behandlades i jämförelse med bröderna, men fogade sig.

I Sverige väntade ett helt annat liv. Fatima fick kompisar som tilläts träffa vem de ville och röra sig fritt i stan och framför allt: alla flickor hade rätt att gå i skolan. Hon förstod att hon måste bort från familjen.

– Jag tänkte ”jag ska satsa allt på studierna” eftersom jag nu äntligen fått chansen, säger hon.

Men läxläsning och allt annat skolarbete måste ske på skolan. I hemmet förväntades hon hjälpa till med hushållet inför en snar framtid som hemmafru. Och ju äldre hon blev, desto hårdare blev restriktionerna.

Leva upp till normer

Efter grundskolan tilläts Fatima bara umgås med flickor med samma bakgrund. I stället för gymnasiet hjälpte de sina familjer i butiker och andra småföretag. Men själv pluggade hon vidare och pressen hemifrån höll hon för sig själv, liksom andra klasskamrater i samma situation.

Allt handlade om att leva upp till de kulturella normer som rådde i befolkningsgruppen, varav många bodde i samma bostadsområde. Att visa upp fasaden av en familj där kvinnorna lydde och teg. Och omgivningens dom blev hård om någon gick sin egen väg:

– Man pratade om vad tjejerna hade på sig, om de sminkade sig, vilka de umgicks med. Flera tjejer stack. Deras föräldrar kunde inte visa sig i området. De blev trakasserade och man pratade skit om både dem och döttrarna, säger Fatima.

När hennes föräldrar beslutat att gifta bort henne med en man hon inte kände var gränsen nådd. Fatima vägrade och därefter ökade förtrycket ännu mer.

– Det räckte med att det var för lite salt i maten för att mina bröder skulle dunka mitt huvud i väggen. Jag blev misshandlad och hotad av både mina bröder och min pappa. Mamma var på deras sida. Mina systrar höll tyst. Jag höll mig borta från skolan de dagar det hänt, säger hon och tystnar.

Ville polisanmäla

Fatima tittar ner. Hennes svarta hår faller för ansiktet. Gråter hon? Plötsligt stryker hon bort håret igen. Blicken är fast – orubblig.

Fatima hade styrka nog att söka upp skolkuratorn och berätta om sina upplevelser. Det blev dock ett vågspel eftersom kuratorn ville polisanmäla.

– Jag vägrade gå med på det för jag visste att allt skulle bli värre. Hon föreslog att jag skulle flytta till egen lägenhet – hon fattade inte hur det funkar, säger hon.

Pressen blev i det närmaste outhärdlig. Fatima fick bland annat svåra sömnproblem. Med kuratorns hjälp tog hon slutligen kontakt med en stödorganisation i en annan stad. I största hemlighet planerade hon den enda gångbara lösningen: att fly från familjen och bosätta sig på hemlig ort.

En dag blev planen verklighet:

– Jag sa till familjen att jag skulle ut ett ärende. Personalen från nätverket kom och hämtade mig på en uppgjord mötesplats, säger hon.

Med på resan hade hon bara kläderna på kroppen.

Skyddat familjeboende

Fatima hamnade inledningsvis i ett skyddat familjeboende. Men flykten och den föregående periodens psykiska press blev för mycket för henne. Hon bröt samman och berättar att det är först nu, några år efter uppbrottet, som hon börjat återhämta sig.

– Det var första gången jag var borta från min familj och jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag tyckte att jag gjort ett stort misstag som lämnat dem. Jag klandrade mig själv hela tiden och hade otroligt mycket skuldkänslor, säger hon.

Tillsammans med organisationens personal och en psykolog byggde hon sakta upp sig själv. Efter en tid kontaktade hon dock familjen igen via telefon.

– Från början var det omöjligt att kommunicera, men det har blivit bättre, säger hon, och påpekar att mamman fortfarande gör sitt bästa för att öka på det dåliga samvetet:

– Hon säger att hon själv, pappa och syskonen blivit sjuka på grund av mig.

Skuldkänslorna drev henne att senare söka upp familjen. Detta utan stödorganisationens vetskap. Fatima utsatte sig nämligen för oerhörda risker.

Och hon slapp inte undan brödernas vrede.

– De blev vansinniga och slog mig. Det var jag förberedd på men jag tog det för att få slut på ryktena hemma att jag stuckit. Jag garderade mig och sa att organisationens personal väntade mig tillbaka samma kväll.

Ljuger om sin bakgrund

Fatima tystnar igen där hon sitter i soffan. Ute har det hunnit bli mörkt. Allt är fullkomligt stilla. Varför vill man slå en liten späd tjej?

Trots förtrycket och misshandeln säger Fatima att hon på ett sätt förstår sina föräldrar.

– De vet inget annat. De blev uppfostrade på samma sätt. Men jag vill något annat än att stanna hemma och sköta hemmet.

I dag läser Fatima på högskolan, en avancerad och eftertraktad utbildning. Jag får inte nämna vilken. Trots att hon kuggade på de flesta tentorna första terminen på grund av koncentrationsproblem har hon nu hunnit ikapp. Hon bor ensam i en lägenhet och tycker att livet börjar återvända. Men hotet hänger ständigt över henne, trots att adressen är hemlig:

– Jag är rädd för mina bröder. De är hjärntvättade och oberäkneliga. De ändrar sig från dag till dag och är känsliga för skvaller. Ingen av mina syskon förstår mig det minsta, säger hon.

Och för de kamrater hon skaffat sig i sin nya stad tiger hon om sin bakgrund. De får veta att hon kommer från en liberal, tillåtande familj. Hemorten hittar hon på.

– Jag mår oerhört dåligt över att behöva ljuga men jag kommer aldrig att berätta sanningen. Jag träffade en kille här som jag berättade för. Han lämnade mig direkt, säger hon och ler sorgset.

Efterlyser kunskap

När Fatima får höra om den 16-åriga flicka som dödsstörtade från en balkong efter ett bråk med släktingarna i Malmö för tre veckor sedan är hon säker på sin sak:

– Det var ett hedersmord. Inget snack om saken, säger hon.

Hon efterlyser bättre kunskaper om hedersrelaterat våld hos de svenska myndigheterna, speciellt på socialstyrelsen. Hennes egen erfarenhet är att socialsekreterare och kuratorer inte fattar vad det egentligen handlar om. Samtidigt är Fatima enormt tacksam för den hjälp hon fått från stödorganisationen och skolans sjuksköterska.

Själv har hon ingen förhoppning om att relationen med familjen någonsin ska bli bättre. Fatima ser istället framåt.

– Min dröm är att skaffa egen familj och leva som vanliga människor gör. Jag hoppas det blir så.

Pela och Fadime offer för hedersvåldet

Juni 1999

Pela Atroshi, 19 år, mördas med ett skott i huvudet av släktingar vid ett besök i kurdiska Irak. Detta eftersom hon ville leva efter svenska normer i det nya hemlandet Sverige. Tack vare systern Breens vittnesmål kunde två farbröder dömas för mordet. I efterhand har hennes pappa berättat att han var den som sköt henne för att återupprätta familjens heder.

Januari 2002

26-åriga Fadime Sahindal mördas av sin pappa eftersom hon träffat en svensk man. Som liten kom hon till Sverige från den turkiska delen av Kurdistan. I Sverige anammade hon det nya sättet att leva. Det resulterade i att hon misshandlades av både pappan och brodern. Mötet med den svenske mannen blev droppen för pappan.