Sexleksaken – en miljöbov

Terri Herrera Eriksson om en storsäljare som knappast sopsorteras

Jag trodde att Apotekets storsatsning på sex- och lustprodukter skulle floppa. Hur sexigt är det att köpa dildos och massageoljor i en butik som vanligtvis förknippas med svampsalva, mjällschampo och nässpray?

Jättesexigt, tycker folk tydligen, för försäljningen har överträffat förväntningarna med nära hundra procent. Bäst av allt säljer en liten vibratorring för 89 kronor. Vid en första anblick är det inte särskilt konstigt; den är liten, diskret och billig.

Fast hur bra är den – egentligen? ”Batteri ingår men då ringen är avsedd för engångsbruk kan batteriet ej bytas ut”, står det på Apotekets hemsida. Det visar sig att ringen vibrerar i 45 minuter. Sen är den slut, förbrukad, kaputt. Plötsligt framstår den inte som så billig längre, utan rätt dyr. Njut nu älskling, för varje minut kostar två spänn!

Vi har väl alla lärt oss ramsan: ”I allt som rör sig, lyser eller låter, finns ett batteri som ska lämnas åter”. Det gäller även vibratorringen. Fast jag betvivlar att särskilt många konsumenter sorterar Apotekets nya storsäljare rätt, i synnerhet inte med tanke på att allt fler soprum är utrustade med övervakningskameror. Vem vill bli ertappad av grannar eller bostadsrättsstyrelse när man travar omkring i soprummet och letar efter rätt kärl för den förbrukade sexleksaken? Jag gissar att den åker ner i de vanliga soporna.

Vibratorringen må således vara skön, men den är inget annat än en stor miljöbov. Något som är riktigt opassande år 2008 när alla pratar om att vi måste bli mer eko. Det kanske är dags för ekosexleksaker? Det låter inte särskilt upphetsande, men det gör ju heller inte sexprylar på Apoteket, så vem vet?