”En av föräldraskapets dödssynder”
Publicerad 2011-11-25
Läs Åsa Erlandsons krönika
Det är så sorgligt att se: ”Sitt ordentligt! Varför kan du inte vara som din bror?” Ryter någon till en liten parvel som fortsätter sparka under bordet eftersom hon inte vet hur man är någon annan än sig själv. Alltså en Jobbig Unge, för det har hon fått höra hela livet. Nu inpräntas det ännu en gång – trots att hon i själva verket är en kärlekstörstande unge.
Att favorisera ett av sina barn är en av föräldraskapets dödssynder.
Ibland sker det medvetet så att det ena barnet badar i fina presenter, beröm och spådomar om en lysande framtid. Ibland dolt eftersom föräldern skäms. Men för barnet råder det ingen tvekan vem som är favorit i familjen. En vetskap som hänger med resten av livet. Därför måste man som förälder göra allt som står i ens makt för att jobba med sina förbjudna känslor.
För det finns ett skäl att favorisering får en att känna sig genomrutten: Det ÄR genomruttet.
Visst kan man bli sjukt irriterad på någon som lever rövare och får konstiga fnatt. Det är ju så himla mycket lättare att umgås med någon som är glad och gosig. Men då får man vara väldigt tydlig med att det är sparkarna man är trött på, inte barnet. Man får sluta jämföra ungarna (varför tror vi att syskon måste vara lika?) och ta in att all jäkelskap är taffliga försök att säga ”se mig!”.
Det är bara att fråga sig själv. Hur kul skulle det vara om ens partner hela tiden jämförde med sitt ex som var ”snyggare, gladare och roligare”? Inte fan skulle man bli snyggare, gladare och roligare av det. Bara sänkt. Och då är man ändå vuxen, inte ett barn som håller på att skaffa sig en självbild.
Det är omöjligt att vara helt rättvis som förälder och frågan är om det ens ska vara målet. Uppmärksamheten till exempel får man fördela olika eftersom en bebis så klart behöver mer än en sjuåring. Men kärleken ska det inte vara någon tvekan om. Den ska vara 100 procent.
Barn får favorisera en förälder, men en förälder får inte favorisera ett barn.