Påhoppare gör mig till en kall, ego jävel

helskärm

Tänk dig solglasögon som är så stora att de döljer halva ansiktet. En luva eller slokig filmstjärnehatt. Kanske ett paraply. Alltså pinaler som man kan gömma sig bakom. Addera ett hastigt tempo och en otrevlig attityd och du har vad som krävs för att få gå på stan i fred nu för tiden. En stilla promenad är inte möjlig längre, inte i ett större svenskt samhälle.

Var gång jag beger mig ut tvingas jag vara otrevlig för att lämnas ifred. Jag har kommit att hata det!

Vem har väl inte träffat dem, de ivriga påhopparna? De med pärmar, flygblad, listor och skit. Alltid står de i någon trång passage och väntar på att få göra utfall mot just dig.

Förr kunde det låta så här:

– Ursäkta! Har du tid en minut?

Inte otrevligt alls. Påhopparen log och inväntade ditt svar.

– Nej tyvärr, kunde man hövligt svara och i lugn och ro passera utan att behöva vara rädd för att få glåpord efter sig.

Ibland brukade jag stanna och lyssna. Vid något tillfälle skrev jag under den där protestlistan påhopparen presenterat. Och en gång svarade jag på en marknadsundersökning som handlade om mina nyhets­vanor. Men som sagt, då jag själv önskade gick det fint att passera i lugn och ro.
 

Det var tider det! Något har hänt. Dels har påhopparna blivit fler. Dels har de blivit aggressiva.

Så här lät det nyligen då jag skulle passera Stureplan:

– Vill du ha ett billigare telefonabonnemang?

– Öh... Nej tack.

– Nähe, så du tycker alltså det ska kosta en massa när du ringer!

–Det har jag inte sagt. Men jag har redan bundit upp mig i ett år. Tack ändå, svarade jag.

– Vad har du för abonnemang i dag då?

Jag funderade på om jag måste svara, jag hade ju ingen lust. Innan jag hunnit öppna munnen höjde påhopparen rösten.

– Vad har du för operatör i dag?

– Jag har lite bråttom, försökte jag.

– Men det här går fort. Vad heter din operatör?

Jag suckade och kände att jag behövde vässa tonen.

– Har du inte med att göra, svarade jag och ökade tempot. Innan jag hunnit förbi hörde jag hur påhopparen väste:

– Jag ville bara spara pengar åt dig. Surkärring!

Jag försökte fortsätta min promenad utan att bli berörd. Kom till tunneln under Sergels torg. Ett gigantiskt leende kom då mot mig. Och en röst som ekade:

– Vill du hjälpa sjuka barn?

Snabbt som ögat studsade svaret ur mig.

– Nej!

Jag gick vidare. Mådde illa. Känslan av att vara en kall jävel som inte vill hjälpa oskyldiga sjuka små barn. Känslan av att vara ett ego. Påhopparen hade mig exakt där han ville!
 

Nu ska jag börja med en ny ­metod. Jag tänker agera som om jag vore en förföljd Hollywoodstjärna. Jag ska ducka, inte svara på några som helst frågor och jag ska skynda förbi utan att möta påhopparens blick.

– Vill du rädda världen?

Ja kanske det, ska jag tänka. Sen ska jag nonchalant hålla upp min hand för ansiktet och iskallt passera.

Kära Påhoppare; det är Ni som gjort mig så här otrevlig!

Josefine Sundström