”Min mamma hade diggat mina barn”

Annika Marklund

Mr Ladies Night, Mr Las Vegas, Hanna Hedlunds charmige sambo.

En bildskön sång- och dansman med kritvitt tandkrämsleende.

Men också en intellektuell bokslukare som drömmer om ett enormt bibliotek – och att bli lärare i litteraturhistoria.

Möt en Martin Stenmarck som är mer än du anade.

Det är en av sommarens vackraste dagar och Martin dyker upp med andan i halsen. Det var på håret att han alls kom ifrån. Dottern Ida vaccinerades i går, i dag har hon feber och kunde inte gå till dagis, men i sista sekund ryckte moster in som barnvakt.

En stor fördel med att vara en artistfamilj – Martin, sambon Hanna Hedlund och hennes syster Lina har alla sången och showandet som yrke, och med allt kvällsjobb det innebär finns det oftast någon som kan ställa upp när det kör ihop sig om dagarna. Och det gör det.

–?Man blir ganska disträ av att jobba oregelbundna tider och på så många olika platser. Man glömmer lätt möten och läkartider, dyker upp på dagis och så ”oj, det var stängt i dag, okej... jaha, men hörrni, då följer ni med pappa till Boden!”.

För att undvika att behöva släpa med barnen Ida och Love över hela Sverige turas Martin och hans Hanna om att ta huvudansvaret för barnen och hemmet.

I januari berättade Hanna för Söndag att det var hennes tur att satsa på karriären, och nu börjar det bli dags för Martin att ta plats i rampljuset igen. I september drar årets turné av publiksuccén ”Ladies night” i?gång, med 15 shower från Malmö i söder till Timrå i norr. Den här gången får Martin hjälp att hålla stämningen på topp av komikern Mikael Tornving, sångaren Andreas Johnson och ”Let’s dance”-vinnaren och muskelberget Magnus Samuelsson.

Men att Martin skulle stå på ”Ladies Night”-scenen igen var ingen självklarhet.

–?När jag varit med andra omgången var jag helt övertygad om att det var sista gången. Jag kände verkligen att det räckte med två år – ”fan, till slut blir jag ju Mr Ladies night!” Men så ringde brorsan, hur skulle jag kunna neka honom? Och nu är det ju redan för sent! Nu är jag med för fjärde gången, nu är jag tveklöst Mr Ladies night. Och vadå, det finns sämre saker man kan vara.

Idén med bara killar på scen och bara tjejer i publiken kläcktes redan för sju år sedan, i bilen på väg hem från ett gig på en tjejfest i Bergslagen. Martin hade släpat med sin lillebror David på spelningen – ”han är en grym musiker men sitter mest i studion, så han behövde luftas lite” – och kvällen blev en fantastisk succé.

– Det var en helt magisk stämning. Energin i lokalen var nästintill fysisk, det gick att ta på den, som om man stod och höll i el­kablar. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Det låter så flummigt när man beskriver det, men det var inte en sexuell laddning, snarare... avslappnat. Som om en hinna plockats bort och inga störande moment fanns kvar. Och vi kom fram till att de störande momenten måste vara killarna i publiken, haha! Så brorsan sa bara ”det här måste vi göra. Fan, vi gör det i Globen!”.

Under de följande åren slipade bröderna Stenmarck på sin idé. De var helt överens: det skulle bli show, humor, mat och fest. Men att få allt att gå i lås visade sig vara svårare än de räknat med.

–?”Okej, vi ska ha in 12?000 tjejer i Globen, 7?000 ska käka...” Det var jävligt svårt, vi gick på många smällar. Alla tyckte att vi var idioter, sa att ”det där kommer aldrig att gå”. Och visst – vi var förmodligen dumma i huvudet som direkt slog på så stort, i ett så så enormt format. Vi borde kanske ha dragit i nödbromsen.

I dag kan man konstatera att det var tur att bröderna lät bli nödbromsen. Efter tre år med ständigt utsålda hus och 160?000 sålda biljetter har Ladies Night-konceptet sålts till fem andra länder, och målet är att sätta upp showen i Norge, Danmark och Finland redan under nästa år. Olyckskorparna har tystnat.

–?Folk kan i alla fall inte anklaga mig för att inte ta risker. Jag gillar verkligen att ge mig ut på djupt vatten. Om någon säger ”sådär kan man faktiskt inte göra, det går inte” känner jag en oemotståndlig längtan efter att göra precis det. Som när jag är ute och cyklar och hittar en sjukt brant backe. Jag vet ju att jag kommer att slå mig, men det får det vara värt. Annars vet jag ju inte om det går! Jag fick samma känsla häromdagen när jag fick syn på Lars Noréns dagbok i ett antikvariat och bara var tvungen att köpa den. Okej, den kommer ta ett halvår att läsa, men jag måste ju. Det får väl bli på toaletten, haha!

Toaletten, ja. Sedan Martin blev småbarnspappa har det blivit allt svårare att stjäla åt sig stunder att ägna sig åt sina första kärlekar: böckerna. Nu har han insett att han blivit den stereotype mannen som smyger iväg till badrummet och sitter där alldeles för länge, djupt försjunken i boksidorna. Läsningen blir ett sätt att koppla av. En väg in i andra världar, andra liv. Precis som under barndomen då Martin, som näst äldst av tolv syskon, fann ro och andrum på biblioteket. Längs väggarna i pojkrummet låg låneböcker travade i tornliknande högar.

–?Eftersom vi var så många i min familj reste vi aldrig någonstans. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag upptäckte tidigt böckernas kraft och förmåga att ta läsaren till andra tider och platser. Att läsa är verkligen ett underskattat sätt att resa.

På gymnasiet fick sagorna, Stephen King-tegelstenarna och ungdomsromanerna ge plats för de svenska och utländska klassikerna. Under de åren fick Martin blodad tand för litteratur på ett nytt sätt, började intressera sig för litteraturhistoria och se samband i det han läste. I sitt specialarbete utgick han ifrån James Joyce-romanen ”Ulysses” (”Odysseus” på svenska) och drog paralleller till Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” och Homeros ”Illiaden” och ”Odysséen”.

–?För varje sida jag läste i ”Ulysses” på engelska läste jag två böcker om vad den sidan betydde. Ja, nästan i alla fall. Det är bland det mest intressanta jag gjort. Min lärare bara skrattade åt mig. ”Det finns människor som ägnar hela sina liv åt att forska i det där! Varför kan du inte göra något... roligare?” Och då var jag naturligtvis tvungen att göra det.

Ja, en sak är klar. Martin Stenmarck är fruktansvärt envis. När han bestämt sig för att göra något, då blir det av. Vad alla andra än säger. Och han bryr sig inte ett dugg om vad folk tycker.

– Take it or leave it. Varför ska jag rätta mig efter människor som inte gillar mig?

Så låter det nu. Annat var det för några år sedan.

–?Jag brukade vara extremt formbar. Varje gång jag hamnade i ett nytt sammanhang läste jag av situationen och analyserade den: ”okej, så här ska jag vara, då kommer de att gilla mig.” Det gick som på rutin.

Det är inte så konstigt. Övning ger som bekant färdighet, och när det kommer till att passa in i nya grupper är Martin något av en expert. Som barn flyttade han fler gånger än de flesta av oss hinner med under en hel livstid. Bara under första klass gick den då sjuårige Martin i tre olika skolor.

–?Jag såg till att bli polare med de tuffa som satt längst bak i klassrummet samtidigt som jag var frökens gullegris. När man alltid är ”den nya killen” blir man väldigt utsatt. Jag var helt enkelt tvungen att anpassa mig – det handlade om överlevnad. Uppväxten har antagligen påverkat mig enormt mycket. När man har så många syskon måste man lära sig att ta hänsyn och rätta sig efter andra, och det har helt klart gått till överdrift i perioder.

Martin har kallat sin vilja att vara alla till lags för sitt livs största misstag. I dag är han noga med att inte låta sig trampas på.

– Jag har blivit äldre, mer luttrad. När man får barn går det inte att hålla på och bry sig om hur andra uppfattar en. Jag har rest mig upp och gått från intervjuer när någon varit dryg, och det har känts jävligt skönt. Som en frigörelse. Att kunna säga ifrån är nog en förutsättning för att hålla ut i den här branschen.

Om Martin någon gång skulle tröttna på strålkastarljuset har han alltid sin back up-plan: att jobba som lärare i litteraturhistoria.

– Jag tycker helt enkelt att litteraturen är en gåva och en skatt vi måste förvalta väl, och har vi inte engagerade lärare som kan förmedla det ute i skolorna... Ja, det skulle bli otroligt fattigt. Jag har väldigt lätt att komma in i grupper och tror att jag skulle kunna entusiasmera ungdomar att utveckla sitt läsande.

I dag är Martin trygg och lycklig i sin roll som artist. Men tankarna på ett annat liv finns alltid där, som en påminnelse om var han kommer ifrån och vem han vill vara.

–?För sju år sedan gick min mamma bort. Hon hann inte ens fylla 52. Jag började ifrågasätta saker runt omkring mig, hela min situation. Det var en väldigt omvälvande period i mitt liv. Jag känner fortfarande att det finns så många frågor jag önskar att jag ställt henne, så mycket jag hade velat visa och berätta. Ibland börjar jag gråta utan att ens förstå varför, och så inser jag att det är något som dykt upp som påminner om henne. Ett minne, en doft. Hon som hade så många barn... Ibland slår det mig bara att, fan, hon fick aldrig uppleva mina barn. Hon hade diggat dem.

Samlar på gitarrer och cyklar

Namn: Martin Stenmarck.

Ålder: 36.

Bor: Lägenhet i Vasastan, Stockholm.

Familj: Sambon Hanna Hedlund och barnen Ida, 5, och Love, 2. Pappa och tolv syskon.

Aktuell: Ger sig snart ut på sin fjärde ”Ladies night”-turné tillsammans med Mikael Tornving, Andreas Johnson och Magnus Samuelsson.

Karriär: Har släppt fem album och gjort succé på de svenska musikalscenerna. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som slutade på en blygsam nittondeplats i Eurovision song contest.

Samlar på: Gitarrer (han har tio stycken) och mountainbikes (”nu har jag bara fem, för jag gav precis bort en till Hanna”).

Drömmer om: Ett eget bibliotek med sköna fåtöljer, en stereo och några väl valda plattor. Och mängder av böcker, förstås.

Martins 3 bästa boktips

? ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki ­Murakami

– En fantastisk historia med en skärpa och ett genre­överskridande som är avundsvärt.

? ”Gentlemän” av Klas Östergren

– Han håller världsklass när det gäller att fånga en karaktärs själ och egenheter.

? ”Dublinbor” av ­ James Joyce

– Otroligt läsvärd novellsamling.