"Själv väljer jag No Bullshit-dieten"
Publicerad 2011-12-02
Läs Åsa Erlandsons krönika
Frukost hemma hos Familjen LCHF:
– ”Pappa, kan jag få en macka?”
– ”Verkligen inte, drick upp din grädde nu.”
Bevare oss för dietfrälsta föräldrar som tvingar sina barn att äta knaskost!
För det är precis vad det är. Författaren till en ny bok som predikar LCHF även för barn säger (och hon skojar inte) så här: ”De onaturliga kolhydraterna i till exempel potatis tas bort.” Läs det igen: Onaturliga. Potatis.
LCHF – när man trodde att man hade hört allt.
Och jag tänker att det är väl ändå bara enstaka dysfunktionella familjer i Finland som håller på med det här tills jag hittar svenska nätdiskussionstrådar med inlägg som ”Vår fyraåring har börjat växa långsammare sen jag började med LCHF.”
Överhuvudtaget begriper jag inte dieter, människor som av någon obegriplig anledning tycker det är lättare att plöja massa böcker, lägga upp komplicerade matscheman och följa en massa regler – än att äta mindre och motionera mer. Men fine, vuxna får väl hålla på och experimentera med sig själva om det får dem att känna sig trendiga och delaktiga i en grupp.
Bara de skonar barnen. De växer, behöver äta av allt och kan inte välja själva.
Dessutom: vilka signaler sänder det till barn att sättas på diet? Att klassa vanlig mat som ”onaturlig” eller till och med farlig är säkraste
sättet att skaffa sig ett livslångt, laddat förhållande till mat.
Förlagen som ger ut dietböcker för barn vill så klart tjäna pengar, men det här är cyniskt.
När man lyssnar på dietpräster, oavsett vilka matreligion de predikar, kan man nästan luras att tro att det bara finnas två val. Antingen följer man Den Rätta Vägen (alltså dieten Bluttanblä), eller så sjunker man ner i ett träsk av snabbmakaroner och lördagsgodis. Varför är människan så idiotisk att det ska äta det ena eller det andra?
Givetvis ska man äta lagom av allt.
Svårare än så är det inte, varken för vuxna eller barn. Om det gör det lättare att acceptera så kan vi sätta ett namn på det: No Bullshit–dieten.