”Sluta skylla på mammorna!”
Åsa Erlandson: Den pappa som vill vara hemma med barn - är det
Svenska familjer består av hjälplösa män och diktatoriska kvinnor som rycker barnvagnen ur händerna på honom. Hon slår näven i bordet och tvingar honom att skriva på pappret där han avsäger sig sin del av föräldraledigheten. För hon är mamma och HON VILL TA ALLT!!
Känner du inte igen dig? Inte jag heller. Ändå får vi ständigt höra ”sanningen” att de låga siffrorna över hur många som tar pappaledigt beror på att mammorna vägrar dela med sig.
Men det är inte så enkelt som att Sverige är fullt av egoistiska morsor och kuvade farsor som egentligen drömmer om att få byta blöjor om dagarna men tvingas iväg till jobbet. Schas! I själva verket är det få familjer som grälar om fördelningen och när man pratar med forskare som har undersökt föräldrarnas attityder och verkligen läser deras rapporter (bortom hårdvinklade tidningsrubriker) framkommer att det finns många fler – och ibland viktigare – förklaringar:
* Jobbet. Fortfarande lever gamla stereotypa föreställningar kvar om att mamman ska ta hand om barnen och pappan dra in pengarna. Min sambo
tvingades till slut dinga lagboken i huvudet på chefen för att få vara hemma. Och då bor vi ändå i mjukis–Stockholm. Det var inte kul.
* Det manliga nätverket. Om varken kompisarna, grannarna eller Lasse på firman är pappalediga är det svårt att gå mot strömmen.
* Självbilden. Dagens pappor bryter ny mark och det är förståeligt om man tvivlar på sig själv: ”Kan jag verkligen ta hand om ett litet barn? Är det inte bäst om jag låter mammabarn få vara ifred?”. Frågor som han till och med kan få från sina egna föräldrar (födda på 40–talet).
* Bekvämlighet. Att vara hemma med småbarn är som att bo i en tombola: Vissa dagar är fyllda av lek och skratt, andra en jädra kamp. Man vet aldrig vad man får. På jobbet däremot kan man spelreglerna och får äta lunch med båda händerna.
Visst finns kvinnans vilja med i bilden men det är ett komplext
samspel som styr och inga ensidiga och tvärsäkra sanningar.
Här är fler skäl att ifrågasätta om vi är ett land styrt av mammademoner (och jag talar alltså inte om vårdnadstvister i den här
texten, utan den stora massan som både har ekonomi och
samarbetsvilja):
* Majoriteten av papporna (drygt 80 procent) uppger att de faktiskt är nöjda med hur de fördelat föräldraledigheten hemma.
* En nästan lika stor andel av kvinnorna (70 procent) vill att pappan ska ta en lång föräldraledighet (uppemot 6 månader).
* Var femte pappa är inte hemma alls. De tar alltså inte ens ut de två öronmärkta pappamånaderna som ingen mamma i världen kan ”stjäla”.
* Föräldraledigheten är enormt flexibel och man kan ta ut dagar ända tills barnet fyller 8 år, långt efter den första amningstiden. Ändå fryser miljontals föräldradagar inne varje år eftersom de inte tas ut.
* Den stora majoriteten (både män och kvinnor) vill inte ändra någonting utan protesterar vilt vid tanken på kvoterad föräldraledighet, något som annars hade tystat de egoistiska mammorna för gott.
* Vem vill vara ihop med en mammademon?
Så jag tror så här: Den pappa som tycker att det är viktigt att för kanske en enda gång i livet lämna jobbet där man annars ska tillbringa 40 år, för chansen att vara med sitt barn. Den pappa som står upp för att han är en lika viktig förälder som mamman. Den pappa som av själ och hjärta verkligen vill vara hemma med sitt barn – är det.