”Om bloggen skadar min dotter slutar jag”

Daniel Pernikliski om balansakten – är det opersonligt blir det dåligt och ointressant och är det för personligt blir det utlämnande

helskärm

I alla tider har föräldrar tjatat hål i huvudet på andra stackars medborgare, om sina bebisars framsteg och bravader – skillnaden nu är bara forumet.

Det finns ingenting överraskande med bebisbloggfenomenet.

Precis som i det verkliga livet är det fenomenalt ointressant vilka märken på blöjor eller barnmatsburkar andra föräldrar väljer åt sina bebisar.

I alla fall när fokus ligger där.

Det som är intressant är livet runtomkring – känslor och reflektioner.

När jag själv började blogga, efter ett förslag från min flickvän, var det för att finnas med som ett komplement till alla mammabloggar.

Det fanns en poäng, tyckte jag, att skriva om att det faktiskt går att som pappa vara hemma med sitt barn redan från början.

Och med det följde en massa laddade ämnen som amning, flaskmatning, pappaledighet, könsroller och så vidare.

Då, i början, kändes det som om bloggen fyllde en viktigare funktion än vad den gör nu.

I takt med att min dotter har blivit äldre har bloggen utvecklats mer och mer till en vardagsblogg – en plats där jag kan dokumentera upplevelser.

Men jag är fortfarande en pappa som skriver om tid med mitt barn, och så länge obalansen i föräldraledighet och mamma- kontra pappabloggar ser ut som den gör, känns bloggen inte överflödig.

Men man måste väga det man skriver. Är det opersonligt blir det dåligt och ointressant och är det för personligt blir det utlämnande.

Det är en balansakt. Varje gång jag är tveksam ställer jag mig frågan om det är någonting som jag tror skulle kunna uppröra eller påverka min dotter negativt, när hon blir äldre.

Hittills är mina enda dåliga erfarenheter av bloggen, de gånger då jag skrivit flera sena nätter i rad och blivit en tröttare pappa än jag borde vara.

Den dag jag tror att bloggen skulle vara skadlig för min dotter, är samma dag jag slutar.