”Skulle önska att jag inte såg ut som HM-katalogen”
Malin Wollin: ”Det är fasligt läckert när folk inte ser ut som folk brukar”
När jag träffar en yrkesperson som inte ser ut som förväntat så tänker jag alltid att det måste vara en väldigt kompetent person som fick tjänsten trots sitt utseende.
Inte är jag ensam om att känna så?
Jag tänker att vägen till ett kvalificerat jobb måste vara så mycket längre och krokigare för den med lila hår och burmesiska halsringar än den som har en smakfull dräkt och en tunn silverkedja som vilar lagom förföriskt på nyckelbenen.
Om jag skulle träffa en revisor med tungpiercing och synlig string över byxlinningen skulle jag misstänka att jag hade att göra med världens bästa revisor. Hon kommer avdraga mig till RIKEDOM skulle jag tänka medan hon slog sig ner mittemot mig med pärmar och miniräknare med förmåner i blick.
Det är fasligt läckert när folk inte ser ut som folk brukar. De flesta av oss jobbar ju så hårt på att hålla oss inom rimliga gränser.
Jag skulle önska att jag inte såg ut som HM-katalogen men då måste jag sluta låta mig inspireras av den och det lär inte hända inom den närmaste framtiden.
Jag minns när jag var sexton år gammal och hade ett ärende på en bank. Ni vet på den tiden då man hade ett bankomatkort, tappade bort det och var tvungen att gå till sin bank och ta ut pengar från en kvinna i medeldyr blus genom att skriva sitt kontonummer på en talong stor som ett lakan. Kvinnan som hjälpte mig hade byxor och kavaj, kortklippt grått hår med slingor, glasögonbågar som var dyra, fin klocka. Hon såg ut som om hon var chef för hela banken (eller okej, gift med chefen för hela banken). Och så gick hon iväg till skrivaren och jag fick syn på den. Tatueringen. Hon hade ett liten ankare på sin högra ankel. Jag blev så chockad. Mamma och pappa hade strängeligen förbjudit mig att tatuera mig eller ta hål om kroppen inte erbjöd förproducerade småhål på den platsen. Och framför mig stod alltså en livs levande bankkvinna som hade ett bra jobb, var stilig och ordentlig men var tatuerad på benet (även om den var aldrig så liten).
Jag kunde inte låta bli.
”Får du verkligen ha en tatuering?” frågade den bleknosta tonåringen som var jag blygt från andra sidan disken. Jag menade ”för dina föräldrar” men hoppades att hon skulle tro att jag syftade på hennes arbetsgivare.
”Egentligen inte, men om jag har kläder som täcker den så är det okej” svarade kvinnan och såg ut som om hon tänkte ”om jag fått en krona varje gång någon frågat skulle jag ha en egen bank”.
Jag skulle önska att alla fick uttrycka sig precis så som de vill med sitt utseende så länge de var hela och rena. Tänk att träffa en bankkvinna med röda linser och kluven tunga.
Men tills vidare och in i evigheten får vi nog nöja oss med HM-katalogen och tatueringar där de nästan inte syns.