Polis misshandlade flickvännen – jobbar kvar

Hon lever gömd och utsätts för ständiga inbrott

helskärm

Hon gömmer sig – han fick behålla jobbet.

Cecilia, 48, misshandlades av en polisman och lever nu med skyddad identitet.

Aftonbladets granskning visar att var tredje polis som dömts för våld mot kvinnor jobbar kvar.

Hon möter oss på hemlig ort i solglasögon.

Det är fjärde flytten på två år.

– Nu har jag fått byta efternamn igen. Jag vet knappt vad jag heter längre, säger Cecilia.

Porten saknar ringklocka. Hon är rädd för ljud och öppnar inte för oanmälda. Lägenheten i den nya staden är bara två månader gammal och många mil från mannen som slog.

– En granne slog larm i somras. När en man med svart stickad mössa och mörka kläder stod utanför min dörr mitt i natten. Då vågade jag inte bo kvar längre, säger Cecilia.

Påhälsningen var inte den första. Cecilia har haft upprepade inbrott. En gång låg en pistol i hennes sönderslagna källare. Det var då hon fick ett särskilt larmnummer till utvalda poliser. Mannen hon gömmer sig för är hennes före detta pojkvän och deras kollega.

– Det är ju bara indicier. Jag vill helst tänka att det inte är han. Men det är svårt att slå ifrån sig och polisen tar det på största allvar. Det är ju märkligt att saker bara händer mig, fast jag flyttar hela tiden.

Oresonlig svartsjuka

Vi sitter på ett fik i den nya staden. Hon fingrar på solglasögonen och sänker rösten när gäster slår sig ned vid bordet bredvid. Berättar om förhållandet som blev hennes livs mardröm. Det började år 2000. Då var Cecilia 40 med ett bra mediejobb och en son på väg hemifrån. Hon träffade polismannen och de blev ett par.

Kanske borde hon reagerat redan då. På hans oresonliga svartsjuka, whiskeyn han drack för mycket av och tuberna med värktabletter.

– Jag visste att han haft problem med aggressioner och gick i terapi. Men han var klarsynt och vi pratade mycket om det, jag tyckte jag hade koll, tänkte aldrig att jag skulle utsättas.

Nu hände det ändå. En onykter kväll i december 2002 kastar polismannen in henne i väggen. Slår henne på käften och i magen. Först veckor senare anmäler hon misshandeln. Svullnaderna och blåmärkena hade då ersatts av molande huvudvärk. Svårast var att erkänna för sig själv.

– Jag var fylld av skuld och skam över att jag blivit en sådan där som blir misshandlad. En i statistiken.

Svårt att anmäla

Hon drog sig för att ringa polisen, det var ju polisen som slog.

– Det krävdes ett enormt mod att ta stegen till polishuset. Utan vänner hade jag aldrig vågat. Jag har minnesluckor från när jag sitter där. Först ville jag inte ens säga hans namn, fast jag fattade att jag måste.

Polismannen dömdes år 2005 för misshandel. Men inte till fängelse. Utan till skrivbordstjänst under uppsikt. Eftersom han riskerade sparken fick han straffrabatt av hovrätten. Men det mildare straffet gjorde att polisens ansvarsnämnd lät honom behålla jobbet.

Åklagarna ville då skärpa domen till fängelse. Men det kräver att domen upplevs som "stötande för den allmänna rättskänslan". Och det ansåg inte tingsrätten att den var.

Isolerade sig

För Cecilia är domen mer än stötande. Hon är besviken – och samtidigt lättad.

– Om han hade fått skaka galler hade han troligen blivit än mer arg på mig. Så det kanske var bra att det inte blev så.

Riktigt bra blev det aldrig ändå. Efter misshandeln gick hon ned i djup depression, isolerade sig och slutade fungera som människa

– Från slagen till hovrätten är som ett enda stort mörker. Jag slirade ordentligt en period. En kväll drog jag i mig en massa tabletter och en flaska vin. Det var inget äkta självmordsförsök utan ett rop på hjälp, jag orkade inte mer.

Hon kontaktade kvinnojouren.

– Där förstod jag att våld drabbar alla kvinnor. Lärare, ekonomer, jurister, journalister. Starka, smarta, välutbildade. Det kan hända vem som helst.

Har betalat ett högt pris

De mörka åren har även gett ekonomiska ärr. Sjukskrivning, terapi, mediciner, taxiresor och alla flyttar.

– Utan bostadsrättsvinsten hade jag aldrig haft råd att flytta runt så här. Taxikvittona hade jag gärna skickat in någonstans. Jag kan inte gå ut ensam.

Sakta har hon lyft sig efter varje bakslag. Men hon ryggar fortfarande när hon ser poliser. Känner sig obekväm, precis som i kontakten med andra män.

– Det knöt sig i magen varje gång jag träffade någon. Jag kom inte längre än så. Hur skulle jag kunna berätta? Vem vill ha mig och få det här paketet på köpet?

Svaret kom med sista flytten.

– Mitt i allt detta finns en solskenshistoria. Jag har mött en man här som ser till mig och vem jag är. Jag känner mig tryggare nu, men ibland funderar jag vad det är för jävla pris jag fått betala, säger hon och tar på sig solglasögonen.