Varför skulle jag vilja heta Hereram Erom?

helskärm

Björom, Erom, Herom, Björeram, Hereram, Björerin och Hererin.

En ny fånig ramsa?

Nej, det är de efternamnsförslag som jag fick från Patent- och registreringsverket, PRV. De har en e-tjänst där man kan kombinera sitt och partnerns efternamn till ett nytt, gemensamt namn. Jag testade, med mindre lyckat resultat.

När folk frågar varför jag behöll mina namn i samband med giftermålet tycker jag att den ovanstående uppräkningen räcker långt som argument.

Varför skulle jag vilja byta efternamn från Herrera Eriksson till Hereram Erom?

När vi skulle gifta oss hade vi flera alternativ att välja mellan.

1. Att jag följde ­traditionen och tog min mans efternamn. Nej. Det är något han heter, inte jag.

2. Att min man tog mina efternamn. Han var inte sugen och jag har aldrig klandrat honom. ”Jaså, du heter Olle Herrera. Är du från Spanien?”. ”Nej, men min frus pappa är det.”

3. Att vi blåste liv i ett gammalt släktnamn. Det var i alla fall värt att beakta. Fast våra släktingar har aldrig hetat Lindencrona och da Silva, utan Andersson, Hjalmarsson, Eriksson, Rodriguez (Spaniens svar på Olsson) – och ständigt detta Herrera.

4. Att vi hittade på ett eget efternamn. Ha! Jag säger bara ”Hereram Erom”.

Svensken sägs ha världsrekord i grenen efternamnsbyte.

När PRV räknade samman alla ansökningar vid årsskiftet blev summan 7 740 nya efternamn och allt oftare får man bröllopsinbjudan där det står längst nere på kortet:

”I samband med vigseln byter paret efternamn till Falkenhav/Beachman/Zmidero”.

Då är det svårt att hålla sig för skratt.

Visst, jag förstår hela den romantiska tanken med att inleda sitt äktenskap med att ta sig ett nytt, gemensamt familjenamn. En gång i tiden tyckte jag att det var kul med originella namn och försökte ihärdigt övertyga min bästa kompis att hon skulle byta efternamn till Element. Då skulle hon ha hetat Emma Element.

Det finns bara en hake: Nykonstruerade namn är nästan alltid löjeväckande och krystade. En person som alltid har hetat Olofsson och plötsligt kommer till jobbet som Brunstgnägg eller Lovestjärna kan möjligtvis kallas innovativ. Men bindgalen.

För mig är det att likställa med att gå runt resten av livet med en missklädsam jätteplym på huvudet.

Så det blev alternativ 5: Att behålla våra respektive efternamn. I den takt som folk väljer bort sina son-namn till förmån för mer fantasifulla och påfågellikt adelsklingande efternamn ter det sig allt mer vettigt och unikt att bara fortsätta att heta Eriksson.

(Ja, alla efternamnsexempel ovan finns i verkligheten.)