Jag såg bebin flyga genom rummet

Malin Wollin

När ett barn föds och man får upp det på bröstet, vått, halt och oförstört är det lätt att lura sig själv. Aldrig kan jag bli arg på dig mitt älskade barn.

Aldrig ska jag gräla med dig, aldrig ryta så att vitrinet skallrar.

Alltid ska jag älska dig så som nu, villkorslöst och oförställt och utan reservationer.

Ditt rynkiga tryne, din tillplattade näsa och dina små små fingrar som greppar mitt pekfinger och håller mitt hjärta.

Och så blir du tre eller fyra och vi tittar på varandra vi som satte dig till världen och tänker; vad gjorde vi för fel?

Är du inte den mest ouppfostrade unge som någonsin har rymt på Coop, vält ett mjölk­paket, hällt grönt poolvatten över din bebisbror? Det känns ju så.

Hur arga har vi inte blivit på dig? Ibland blir vi så arga att vi är tvungna att snurra ett varv med kroppen för att inte ramla bakåt. Du lyssnar inte.

Vi ber dig. Du lyssnar inte. Vi ber dig igen. Du lyssnar inte. Vi ber dig på SKARPEN.

Du lyssnar inte och kastar ner en fjärrkontroll i källartrappan och ler uppstudsigt.

Alla har vi haft förbjudna tankar, det är mänskligt. Men alla tar inte steget från en fantasiomgång och verkställer den i form av en örfil eller luggning eller spark där bak.

Jag tror att det är vidrigt vanligt att folk slår sina barn. Jag tror att ungar får spö hela tiden på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Men jag tror att barn far illa på andra sätt som är långt mer skadligt. Och alls inte förbjudna. Vem som helst kan kränka ett barn. Vem som helst kan knäcka ett barn som en torr kvist på marken i augustiskogen. Det är inte särskilt svårt alls.

Men tillåtet är det.

Jag såg en mamma misshandla sitt barn en gång. Jag var sjutton.

Mamman hälsade på min rumskompis och hade sin ljuvliga åttamånaders med sig.

Pappan satt i fängelse, nya pojkvännen var också kriminell. Hon slog sitt barn den mamman. Hon kastade sitt barn i golvet den mamman.

Plötsligt ser jag bebisen fara genom rummet. Jag är i chock. Jag mår illa när jag tänker på det, när jag skriver om det.

Jag sprang hela vägen till stan, hittade min rumskompis på ett café.

”Gör ingenting, pappan slår ihjäl dig när han kommer ut.”

Men jag måste göra något. Jag ringer socialen. Som inte vill hjälpa till. De kan ingenting göra. Och jag är rädd.

Tänk om någon vet att jag ringt?

Jag tänker ofta på dig lilla bebis som nu blivit tretton år.

Jag vill göra om, göra rätt.

Förlåt.