Nu har de fattat vad det går ut på

Malin Wollin

helskärm

Jag minns när jag tog studenten. Det är otroliga tolv år sedan. Vilken liten naiv barnrumpa jag var, trodde att livet på något magiskt sätt skulle hända av sig självt, att saker bara skulle hända. Men en sak minns jag lika tydligt som vore det i går och det är hur förljuget och tramsigt allt kändes. Bland oss rebelliska esteter fanns kanske åtta-tio läshuvuden med ambitioner och driv, resten, och märk väl hur jag inkluderar mig själv i den här stora massan; kunde inte bry sig mindre.

Det skulle festas, sjungas, skrålas och skrikas. Fan vad vi är bra, ja fy fan vad vi är bra. Men det var vi ju inte. Möjligen var vi bra på att sitta på Broqvists café och röka cigaretter och fika luft eller på sin höjd en mjölkfralla utan någonting på.

Vi drack vatten och vi rökte och inte var vi på lektionerna. En del gick dit ibland, en del mer eller mindre aldrig och ändå skulle vi festa lika triumferande som de andra som kämpat hårt i tre år. Som lagt ner tid på skolan, som fått bra betyg och gjort det bästa av sina studier. Jag åkte runt i stan på examensdagen, det gjorde jag. Jag hade en ny klänning, det hade jag. Men jag skrek inte fy fan vad jag är bra. Där gick gränsen. Jag tittade på alla skolkare som gapade och halsade småflaskor billigt mousserande och undrade exakt vad det var de tyckte var så skönt att slippa ifrån? Festerna? Sova ut på morgnarna när de andra hade haft både engelska, psykologi och historia? Vilket fängelse att undslippa.

Det låter betryggande att nittiotalisterna är realister. Som realist blir livet enklare, triumferna större och vinsterna smakar mycket godare. Och att de är nyrealister är ännu bättre, en uppdaterad klick av realister som vet att om man vill ha något måste man jobba för det.

Att de drömmer om villa, vovve och volvo är fantastiskt, de har fattat vad som gör livet värt att leva. Självklart ska de resa elva varv runt jorden om de vill, självklart ska de ha roligt. Men de verkar förstå att när man stadgar sig och blir vuxen på riktigt tar inte det roliga slut. Det är då det börjar.