”Jag blir utmattad av att bära tvätt”
Malin Wollin: Skulle jag orka skulle jag göra något annat
Jag är inte ett dugg nyfiken på hur man hinner träna.
Jag är mer nyfiken på allt det andra.
Jag tänker så här: Träna kan man ju göra precis när som helst. Även om det tar två timmar så kan man ju VÄLJA när man springer som en galning i skogen med vikter runt midjan. Försök ha ett utvecklingssamtal med läraren när det är en lördag klockan 17.30. Försök gå till tandläkaren när hon inte är där. Försök vänta med att kamma bort lössen från ungen tills du har tid med det.
Jag är verkligen inte ens lite grann nyfiken på hur folk hinner träna. Jag är mer nyfiken på hur de hittar lusten.
Jag vet, innerst inne, att träning är bra och ger drösvis med positiva sidoeffekter som blir till ringar på vattnet och förvandlar ett bra liv till ett ännu bättre. Jag vet. Jag förstår. Jag ser ju hur springande människor uttrycker sig som människor som mött Jesus. Jag har minst två Nordic military training-människor i Facebookflödet. Alla dessa bilder föreställande stora gäng JÄTTEGLADA människor som har tights med jättemycket lera på. De är lyckliga. Glada därför att de har plågat kroppen till bristningsgränsen. Själv blir jag utmattad av att bära upp tvätten från gillestugan.
Varför gör jag så här mot mig själv?
Varför går jag inte ut och plågar mig lycklig?
Jag tyar inte.
Och skulle jag orka skulle jag göra något annat. Äta något gott, läsa en bok.
Om stenhård träning gör att man lever längre så kanske det är meningen att jag ska bli ett vackert lik.
Jag orkar inte tänka på det.
Jag måste jobba medan ettåringen sover förmiddag.
Sedan ska vi ha mat.
Sedan ska jag gå ut i trädgården och spela fotboll med honom.
Sedan ska jag städa huset.
Sedan ska jag hämta ett barn på förskola.
Sedan kommer de andra två hem och då blir huset en fyrvägskorsning där fyra arga dårar krockar.
Sedan ska jag laga mat som ingen tycker om.
Sedan ska jag vika fem tvättar.
Sedan ska jag fruktlöst tjata om städning av rum samt läsning av läxa som jag ber till Gud inte ska vara matte, då får man vänta tills pappa kommer hem.
Sedan ska jag skjutsa till karate.
Sedan och sedan och sedan.
Och så måste jag SE barnen, känna att jag har älskat dem alla fyra för sig, en i taget, precis så som de är även om de har låtit YL mest hela tiden.
Och när klockan är 20.30 och två av fyra barn är lagda och jag sitter under tre nya tvättar i soffan så är vikter runt midjan i en mörk skog full av potentiella män som hatar kvinnor så avlägset att jag stannar kvar. Ännu en kväll.
Jag blir inte slutkörd i kroppen, jag får ingen endorfinskjuts, jag blir inte gladare.
Jag undrar inte hur de hinner.
Jag undrar hur de orkar.
Wollins wow och Wollins wärsta!
Brandmännen i Malmö vill inte riskera att bli publicerade i tidningen tillsammans med Jimmie Åkesson och det respekteras av alla …
… nej, givetvis inte. Givetvis finns det en näve individer som tycker att man ”måste ta debatten”. Det måste man inte. Man får ta sin brandbil och köra runt hörnet. Kanske är det att ta debatten, att vägra ta den.