”Jag har aldrig vetat vad jag vill ha”
Publicerad 2011-05-03
Åsa Erlandson om att låta andra välja ens dejter
Kravlistan var tydlig. Han skulle vara minst 1.80 meter, långhårig, smal, bo i sina jeans och dyrka Guns N’ Roses.
Det sista var väldigt viktigt så när min första pojkvän uppfyllde allt utom det, ljög jag inför omgivningen att det var Axl Rose som hängde på väggen i hans rum. Inte Toto.
När det sket sig, red jag vidare på mina höga hästar. Därför tänkte jag mest på ölen när en känslig konstnärssjäl med en fez på det tunnhåriga huvudet frågade om en (dödsdömd) dejt. Jag gick dit – och blev fullständigt kärleksknockad. Ölen glömdes bort, istället fastnade vi på en parkbänk och pratade pratade pratade till 4 på morgonen.
Några veckor senare dumpade han mig, vilket väl inte var mer än rätt.
Kvar satt jag, blixtförälskad och omtumlad och undrade vad som hände.
Och vart mina killideal tagit vägen.
Nej, jag har aldrig vetat vad jag vill ha. Bara trott det. För till skillnad från nästan allt annat idag är kärlek ingen hästmarknad.
Ingen vara som går att vända och vrida på innan man slår till, skärskåda på testsajter om den har rätt kvaliteter och utvärdera i diskussionsforum. Istället är kärleken lynnig, oförutsägbar och beter sig som ett Jasplan: man vet aldrig när och var den slår ner.
I mitt fall vore nätdejtingträsket med sina detaljerade checkboxar för favoritfilmer, frisyrer och fotstorlek en fruktlös golgatavandring.
Jag skulle bara klicka på varenda Nikki Sixxkopia som fanns – ja jag är en enkel människa – och slösa bort våra kvällar på att tugga luft eftersom det inte går att bygga en relation på att bara prata om Mötley Crüe.
Jag är inte ensam om att ha kört ner i idealdiket där kraven lägger sig som en mur mellan det man tror sig vilja ha, och det man verkligen behöver. Därför är det en jättebra idé att ni läsare hjälper Aftonbladets singlar. Angela, Maria, Per och alla de andra känner sig själva och vad de vill ha.
Ni läsare har ingen aning. Därför är ni förmodligen världens bästa kärleksféer.
