”Varför ska vi då anstränga oss?”

Malin Wollin

Malin Wollin undrar varför vi inte bara kan rycka loss ett hår och köra in skiten i en genbank

Är det bara jag som tycker att det är nedslående med forskning som visar att ingenting är en slump?

Att vi alla är tröga apor som hoppar från gren till gren, slavar under våra gener som utan vår vetskap väljer partner, umgänge, jobb och sjukdomar oavsett hur mycket dinkelpasta med krossade tomater vi äter.

Undersökningar som visar att vi bara blir ihop för att doften stämde, forskning som bevisar att folk med genen DRD2 (det är sant, läs artikeln nedan) egentligen är galopperande alkoholister och bara därför uppskattar varandras sällskap (eller helt enkelt därför att de ideligen träffas på lokala puben).

Efter att jag läst artikeln om generna med robotnamnen började jag genast snegla på mina vänner.

Är du min vän, egentligen?

Eller leker vi bara med varandra för att du är en PW65 och att jag har en likadan bil, förlåt gen.

Om allt detta gen-hittepå som genforskarna forskar fram är sant, varför ska vi då anstränga oss i onödan?

Varför inte bara kissa i ett rör, sticka fram blod, rycka loss ett hår och köra in skiten i en genbank och se på kvittot vem som är vår bästis?

”Vill ni komma hem till oss i helgen?”

”Det skulle vi gärna göra men din nya pojkvän är ett SV8IN så vi kommer ändå aldrig komma överens. Dessutom har vi redan gjort upp planer med R2D2”.