”Dyra presenter en show-off från föräldrarna”

Terri Eriksson vill påminna om ungars taskiga begrepp om pengar

helskärm

De senaste åren har min dotter Alba med vänner haft kalas för hela dagisgruppen. Vi har varit flera föräldrar som har hållit i ett gemensamt lilleputtdisko för våra tjejer som fyller år ungefär samtidigt.

På varje kalas har det alltså varit ungefär 20 ungar. Det innebär ett enormt paketberg bestående av pyssel, hopprep, rockringar, gosdjur från Ikea, blingbling till cykeln, godis, bollar och fan vet allt.

Jag är fantastiskt tacksam över att föräldrarna i grannskapet har haft omdöme nog att köpa presenter för under hundralappen.

För Alba är det bingo bara att få ha kalas, fixa tårta och få många paket, om de är dyra eller inte är helt ointressant.

Och trots att hon numera är skolbarn ser jag inga tecken på attitydförändring.

För så är det ju. Ungar har – med några deprimerande undantag - taskigt begrepp om pengar och skiter i att de får Amy Diamonds förförra skiva från bensinmackens realåda. Musiken svänger ju och det är roligt att bli firad.

Att ge presenter för tvåhundra spänn är enbart en show-off från föräldrarnas sida: Titta vad vi har råd med! I vissa fall kan det bero på osäkerhet kring hur mycket som är rimligt att lägga på en kalaspresent.

Skrytgåvor har blivit ännu en statusmarkör vid sidan av färgkoordinerad perennrabatt, ett personligt inrett hem, välartade barn i barnkläder från Me&I och en genusmedveten partner.

På föräldraforum diskuteras det på allvar om man kan släppa iväg sin sexåring på ett kalas med ett paket för under hundralappen.

Eller bör barnet stanna hemma om hon/han inte har en genomtänkt och smålyxig present med sig? (Inget ämne verkar vara för litet, för fånigt eller för efterblivet för föräldraforumen). Vilken intressant människosyn.

Och som om kompisen skulle bry sig. Paketet slits upp, betraktas i tre sekunder och läggs sedan åt sidan.

Det enda skälet att överväga att hoppa över kalaset är när den som bjuder in har en presentlista i en leksaksbutik.

Eller ännu värre; en bekant berättade om ett barnkalas där alla hade fått i uppgift att köpa olika presenter till barnet, så att det inte skulle bli samma: Lukas: Bakugans. Lea: fotboll. Molly: Pokemonfigurer. Och så vidare.

Hur skitnödigt får det vara?

Får vi en sån inbjudan skulle jag bli sugen på att hålla kidsen hemma. Fast det är ju synd om barnet som fyller år. Ungen kan ju inte hjälpa att föräldrarna är miffon.

Men det blir banne mig inget från presentlistan.

Sånt ska inte sanktioneras!