”Jag är resultatet av ett sjukt skämt”

Malin Wollin

Malin Wollin om humor i relationer: ”Om man inte kan håna en person kan man inte älska”

helskärm

Humor är bra. Jättebra. Ni har väl hört den här:

– Jag vill köpa ett tusenliters akvarium som är så långt att jag kan lägga mig raklång i det, och det bästa av allt: det ska stå på en plats i huset där alla ser det det första de gör när de kommer in genom dörren!

– Skojar du?

– Nej.

Eller den gamla klassikern:

– Nu är det jul, jag hämtar min låda med femtiosex tomtar som ska placeras ut i huset i små grupperingar på virkade dukar som pensionärer uppskattar.

– Nu skämtar du.

– Verkligen inte.

För att inte tala om det gångna årets storfavorit:

– Till helgen ska jag åka på konferens trots att det är den första fotbollslediga helgen sedan gamla kungen.

– Nu driver du med mig.

– Nej, det gör jag inte.

Den menade, avsedda, avsiktliga och uppriktiga humorn är kanske avgörande för ett bra förhållande, men den ofrivilliga är livsfarlig.

Tätt mellan barnen, dålig ekonomi och hus med mögel, allt kan ett förhållande stå ut med, men humor där skämtet inte är ett skämt utan en bedövande sanning kan vi alla vara förutan.

Å andra sidan: om man ska vara tillsammans med någon hela livet så måste man skratta åt varandra. Gärna rått och länge och med pekande finger.

I min familj driver vi med varandras tillkortakommanden, det är äkta kärlek. När jag träffade Joachim fick han en chock när han hörde hur vi beter oss vid köksbordet på barndomsgården. Men om man inte kan håna en person kan man inte älska.

Vi skrattar mycket åt min pappa. Pappa är ofrivilligt rolig dygnet runt och med tanke på hur vacker min mamma är så kan man lätt slå fast att pappa inte fångade henne med fejset (han hade dessutom på sig farmors blus när de träffades första gången).

Pappa fångade mamma med att slå ner blicken i bilen och mumla: ”Jag är ledsen, jag våldtar alla.”

– Haha, nu skojar du, sa mamma med en hand på dörren.

– Nej, suckade pappa, och mammas hjärta började slå så att det lät till gränskommunerna.

Och så utbrast han plötsligt ”HEJ DÅ!” och försvann i ett moln av spekat grus. Kvar stod mamma med mjuka knän av obehag och en känsla av shit vilken dåre.

Tidigt på morgonen dagen efter bromsade pappa in på ladugårdsplanen och stolpade in i mormors kök.

Sedan gifte sig mamma med pappa och fick bland annat mig.

Nu för tiden skrattar vi åt pappa när han äter grekisk fetta direkt ur burken i sina för stora kalsonger till beniga fåralår.

Tack gode gud för pappas fåralår och pappas humor. Annars fanns jag inte.

Och det är inget skämt.