”iPhone har gjort oss till asociala iFånar”

Åsa Erlandson

Åsa Erlandson om föräldraledigheten

För fyra år sedan formligen exploderade trenden med babyaktiviteter.

Jag drogs med och rände runt på både babysalsa, babysång och babydrama

– det bestående minnet av det senaste är att Kristina Lugn krälade runt på Stadsteaterns golv kring sonens knubbiga fötter medan han och jag storögt tittade på.

Till slut tröttnade vi på aktivitetshetsen och ägnade resten av dagarna åt att softa med gamla och nya vänner i stället. Det var mycket roligare, för oss båda två.

Men det är inte lika lätt längre, för något har hänt. Nu är jag hemma med andra barnet och upptäcker att vi som drar runt med barnvagnar på stan har förvandlats till uppkopplade enstöringar. Alla, precis alla, går omkring med vita sladdar i öronen och stirrar ner i sina

displayer. När man förr nickade igenkännande ”hej hej, jaså du har också fått barn” och slog sig i slang, är den enda kontakten 2011 när vi råkar krocka med barnvagnarna. Gissa varför.

Aktivitetshetsen var påfrestande på sitt sätt men man umgicks åtminstone med varandra.

Nu umgås vi bara med oss själva, för iPhone har gjort oss till asociala iFånar.

Samma telefonterror har länge plågat USA fast en annan målgrupp.

Blackberry, en smartphone, är så beroendeframkallande att den pekas ut som den nya hälsorisken bland affärsmän på Manhattan. De drabbas av skallskador när de inte ser sig för på gatorna utan bara ner i sina Crackberrys.

Problemet är dock inte att vi föräldralediga längtar efter någon att fikasnacka med, utan att tekniken stjäl tid från barnen. Nyligen såg jag en känd mediechef högljutt skratta och snacka med sitt lilla barn i gungan och blev lite glad – tills jag såg de vita lurarna i öronen och förstod att han planerade kvällens after work.

Och jag erkänner, jag är också en av dem som drabbats av pressa–in–kulturen trots att jag är föräldraledig. Kö till hissen? Hinner kolla mejlen. Amningsdags? En snabb Twitterkoll. Men varje gång

slutar det med huvudvärk – och att jag lovar mig själv att lägga av.

Jag vet inte var det här kommer att sluta men hyser en from förhoppning om att vi lär oss tagga ner och överleva att Facebookstatusen inte har uppdaterats på flera timmar. Men förmodligen

slutar det i en ny typ av barnvagnar – utrustade med stötdämpare längst fram på suffletten.