Bebisarnas behov är alltid desamma

Daniel Pernikliski om olika skäl att ta reda på fosters kön

När min flickvän Lisa var gravid med vår dotter och vi var på ultraljud, hade vi bestämt oss för att vi bara skulle ta reda på könet om barnmorskan frågade om vi ville veta. Lisa ville egentligen inte, av tradition, att vi skulle ta reda på det. Själv var jag mest störd över tanken på att någon annan skulle veta könet på vårt barn och inte vi. Så när barnmorskan sa ”ja, nu ser jag vad det är, vill ni också veta?”, skrattade vi och sa okej.

Det är helt i sin ordning att vara nyfiken över allt som rör ens barn. Men skälen till varför man vill veta könet på sin ofödda bebis är många och de flesta av dem är rent idiotiska. Att göra ett extra ultraljud, när det fortfarande är osäkert om det är skadligt för fostret, bara för att ta reda på könet, så att man kan bestämma färgen på väggarna i barnkammaren och skräddarsy den första uppsättningen bebiskläder, är ett exempel på ett riktigt, riktigt idiotiskt skäl.

Utöver ren nyfikenhet och möjligheten att kunna begränsa namnförslagen, kan jag inte se en enda rimlig anledning.

Fler människor än någonsin pratar om att de vill uppfostra sina barn jämställt, så att de inte faller in i en roll. Samtidigt är det också fler människor än någonsin som vill veta könet på sitt barn, så att de ska kunna planera inför barnets ankomst.

Hur går det ihop och vad är det man ska planera, när bebisarnas behov inte skiljer sig det minsta, beroende på om de är flickor eller pojkar? Och hur ska man någonsin kunna uppfostra ett barn jämställt när man redan när det är ett foster, har bestämt vilka färger det ska tycka om och vilka leksaker det ska leka med?

Har man inte redan då, hänsynslöst struntat i den individ som ännu inte fått en chans att visa sig?