Nej Ann, jag pissar inte på min mamma

Malin Wollin

Malin Wollin undrar om svennebanan- sjuttiotalskvinnor arbetade så himla hårt

helskärm

Jag läser ett inlägg i Ann Söderlunds blogg om att hon och Belinda Olsson blir så arga när de hör tjejer som säger att de inte längre vill kalla sig feminister. Att vi kissar på allt hårt arbete våra mammor lagt ner. Att jag sviker feminismen eftersom jag säger att jag gör allt hemma.

Jag undrar om vanliga svennebanansjuttiotalskvinnor arbetade så himla hårt för kvinnors plats i samhället.

Jag tror att de, precis som vi 2000-talsmammor, bara försökte hålla snoken ovanför ytan.

Min mamma jobbade som ett djur från morgon till kväll med dubbla jobb, gården, barnen och allt det andra, pappa likadant. Jag misstänker att den lilla tid av reflektion som bjöds inte ägnades åt tankar om huruvida de var jämställda eller om det verkligen var feministiskt korrekt att pappa körde veden i skogen medan mamma rensade fisk. Mamma är en fantastisk förebild för mig och min syster.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag orkar inte tänka efter om jag gjorde rätt eller fel alldeles nyss. Är det mer rätt att Joachim läser för barnen när jag städar toaletten eller är det bäst att göra tvärtom?

Att tänka efter vilket som är det mest manliga eller minst kvinnliga i varje given situation, jag har inte tid.

Så många media- och/eller kändiskvinnor skaffar ett par ungar, gör stenhård karriär och så ska det skiljas och spy galla över äktenskapet och kärleken. Jag tror inte på att leva tillsammans, säger Pernilla Wahlgren.

Men det gör jag! Jag tror på livslånga relationer och jämställdhet och lika rättigheter och barn och jobb och hela härligheten.

Om det är modernt att spotta på tvåsamheten och att hjälpas åt så är jag väl en gammal surkärring med dammiga värderingar. Men jag känner inte så. Jag känner att jag är en förebild för unga kvinnor som vill ha en bra kille, en bunt ungar och ett roligt jobb.

Visst kan jag tänka bort Joachim ur bilden när han vill veta varför jag har ställt smöret på fel plats i kylskåpet. Jag är inte mer än människa, jag kan snegla åt ensamstående och tänka att lyllos henne som kan välja det vitsåpade vitgolvet som är så vitt att man måste ha solglasögon, men jag är inte dummare än att jag förstår att det där vitsåpade golvet aldrig kan ersätta allt det andra.

Så jag kompromissar och tvingar Joachim att välja vitoljad furu.

Inte fullt så vit men ett golv vi ska slita ut tillsammans.