Ingen vågade tro att Maria skulle få leva

Hon var Sveriges minsta baby – i vår fyller hon 20

LERUM. Så liten och så oändligt skör. Inte skulle hon kunna överleva. Några få personer fanns med vid den hastigt ordnade dopceremonin på sjukhuset. Alla grät.

Men den lilla varelsen hade en vilja av granit. Och har fortfarande.

Maria Elfving, en gång Sveriges minsta baby, 450 g och 32 cm, fyller 20 nu i vår.

Aftonbladet från sommaren 1988 väcker många minnen hos familjen Elfving i Lerum.

Beata, 45, och Arne, 49, tittar på bilderna av sin nyfödda dotter och blir som alltid lika förundrade. Hur kunde dramat sluta lyckligt? Egentligen?

– Utsikterna var ju så fruktansvärt små, ingen vågade tro att det magra pyret skulle klara ens första dygnet, säger Arne.

Maria säger att hon lyckligtvis alltid har fått vara frisk.

– Några men av den första kritiska tiden har jag inte märkt av. Allt har flutit på väldigt normalt.

Mardrömsresa från Polen

Då, i april 1988, var absolut inget normalt. Arne Elfving var 29 år och hans Beata 25. Lagom till påsk hade paret bestämt sig för att besöka Beatas familj i Polen.

– Jag var i sjätte månaden så för säkerhetens skull kollade jag med min barnmorska i Göteborg om det var okej att åka utomlands. Ultraljudet såg bra ut så vi fick klartecken, minns Beata.

– Efter några dagar i Polen märkte jag att vätska läckte från underlivet.

Resan hem blev en mardröm. Arne berättar:

– Vår bil havererade, det var något med växellådan. Så vi ringde efter bärgare och fick sedan sitta framme hos chauffören i 35 mil ända fram till färjeläget.

Eländet fortsatte under tågresan från Malmö till Göteborg. På grund av spårarbeten tvingades resenärerna att stiga av och i stället ta bussen norrut.

– Fanns inte en sittplats ledig så vi fick stå upp nästan en timme, usch det var jobbigt, säger Beata. Som på allvar började känna att en födsel var på gång.

Väl på Östra sjukhuset visade kontroller att det bara fanns cirka 1 centimeter fostervatten runt barnet, resten hade läckt ut.

Natten blev orolig och på morgonen kom de första värkarna.

Klockan 11.20 den 11 april är tidpunkten Beata och Arne Elfving aldrig glömmer. Då föddes deras minibaby.

Arne berättar kärleksfullt om vad han såg:

– En liten, liten hårbeklädd figur, faktiskt inte olik en apa. Fast ännu smalare, som en spindel tyckte jag allt. Och så var hon skrynklig som ett russin.

Läkare och sköterskor arbetade tyst och professionellt. Ingen nämnde hur liten chans den lilla flickan hade att överleva. Då.

– Men vi förstod att ingen hade några egentliga förhoppningar. Efteråt fick vi veta att det pratats om tio procents chans.

Gripande dop

Beata, som är katolik, vädjade om att ändå få ge sin dotter ett värdigt dop.

Stunden blev gripande. Ett par tända ljus, en allvarlig vitklädd skara från prematuravdelningen, två munkar från Franciskusgården, Beata och Arne. Och på ett sterilt röntgenbord låg huvudpersonen, bara ett par timmar gammal, med sina livsuppehållande slangar.

– Alla hade svårt att hålla tillbaka tårarna, säger Beata.

En och en halv månad fick Maria tillbringa i kuvös. Hon matades med bland annat glykos, fett och äggviteämnen. Snart stod det klart att hon svarade på behandlingen och började öka i vikt. Rejält dessutom. Efter två veckor hade vikten gått upp från 450 g till 610 g.

Styrka och envishet

För Maria har livet flutit på. Hon har gått ut gymnasiet, estetiskt bild- och formprogram. Håller på att ta körkort, funderar på vilken utbildning hon ska välja.

Vad tror du att du bär med dig, hur kan du ha påverkats?

– Mest tror jag att jag fått styrka och envishet. Annars vet jag inte.

– Jo förresten, vad som påverkat mig jättemycket är att jag har världens goaste föräldrar som alltid, alltid brytt sig.

Ebba von Essen