”Handlade om att släcka bränder”
Malin Wollin: Det var så viktigt att alla var som alla andra
Vi pratar mycket om bokstavsbarnen, jag och mina kamrater födda i slutet av sjuttiotalet.
Jag minns inga bokstavskombinationer, men jag minns skolan. Jag minns den som stelbent, styrd och jämn. Det var så otroligt viktigt att alla var som alla andra.
En tjej i min klass hade den mest fantastiska skrivstil, hennes bokstäver snirklade sig och såg ut att vara hämtade ur Sagan om ringen. Som om texten när som helst skulle brinna av guld och lyfta från pappret, så såg den ut. Men HUR håller du pennan? undrade lärarna förskräckt och tryckte ner en triangelformad sak i gummi över pennan.
Så att hon skulle hålla den gula blyertspennan som alla andra.
Visst fanns det resurser, någon som kom och satt tätt intill de barn som inte klarade av klassrummets villkor. Men någon djupare kunskap var det aldrig tal om. Det handlade om att släcka bränder och att säkerställa de andra barnens lugna skoldag.
När resursen inte fanns på plats fick barnet sitta i korridoren.
Jag kan se nu att hans problem med att lyssna, sitta still, följa instruktioner, var någonting mer än en busig spelevink att placera i korridorens djupa fönster.
Skolan och samhället i stort har allt att vinna att krama det magiska ur dessa ungar.
Det måste satsas på dem för där koncentrationssvårigheterna går ut kommer briljansen in.
Och i korridoren utförs inga mirakel.
Jag tyckte om skolan, det gjorde jag.
Men alla skulle vara som alla andra.
Och var de inte det, då åkte de ut.