”Jag går aldrig tillbaka till förskolan”
Malin Wollin: Vi älskar våra barn till döds men känner när bildörren går igen: Gud så skönt
Ett satans otyg med oss krönikörer är att vi många gånger inte vet vad vi pratar om.
Inte på kött- och blodsättet, inte på riktigt.
Men när det gäller ämnet förskola så har jag erfarenheter som gör att jag vågar säga: så här är det.
Jag har arbetat som barnskötare i två och ett halvt år. Olika städer, olika förskolor, olika åldrar. Och igår skolade jag in mitt fjärde barn i förskolan.
Så jag tänker påstå att jag vet vad jag pratar om när jag säger att förskollärare är vårt allra viktigaste yrke.
Och vad mer: vårt mest slitsamma.
Vi krigar med våra barn i hallen, lämnar dem hos människor vi litar på och åker iväg till våra jobb.
Vi älskar våra barn till döds men känner när bildörren går igen: Gud så skönt. Man lyssnar på tystnaden, kanske tar en klunk ur muggtermosen och åker till ett jobb där vi i de allra flesta fall kan unna oss små pauser, kanske till och med okynnessurfa på betald arbetstid.
Och i en SÅHÄR HÖGLJUDD lokal med för många barn arbetar för få kvinnor med att ta hand om barn som inte bara ska förvaras.
Jag blir ledsen på riktigt när jag läser om de höga sjuktalen. Men ingen kan vara förvånad.
HUR ska vi kunna rekrytera unga människor till förskollärareyrket när arbetsbeskrivningen ser ut så här: Vill du plugga i tre år, ta lika mycket studielån som en journalist eller ingenjör, få en blygsam ingångslön, slita hårt i en extremt stressig och gapig miljö tackad av ingen för att slutligen bli sjuk i någon typ av tumörsjukdom? VÄLKOMMEN!
Jag älskar barn.
Men jag går aldrig tillbaka till förskolan.