"Hanna vill träffa mormor i himlen"
Uppdaterad 2017-04-21 | Publicerad 2009-06-04
I snart två år har hon slagits mot cancern
I den röda villan i Halmstads utkant är två flickrum inredda i rosa. Det ena är sjuåriga Hannas och det andra är treåriga Saras. Gosedjur i massor, spel, leksaker och annat som hör barnalivet till fyller hyllor, sängar och förvaringsboxar. I Hannas rum hänger dessutom några peruker, men nu behöver hon dem inte eftersom hennes hår har kommit tillbaka. Hon är en flicka som älskar att pyssla med pärlor, kritor, sax och papper. Dessutom tycker hon om att gunga. Och att bli läst för och själv bläddra i Bamse.
Orden räcker inte till, men i brist på bättre kanske det går att säga att döden är så närvarande i familjen Liliequists hem att också livet vuxit sig starkare. Någon skämtar, ett skratt, ögonen fylls med tårar, liv och död, liv och död, hopp, sorg, hopp. En timme vid soffbordet är sammansatt av ett oändligt antal stillsamma känslostormar. Det känns som om det har gått mycket längre tid när vi till slut reser oss.
Farfar bygger badrum och mamma Kicki lagar korvstroganoff. Köksskåpen är fyllda med mediciner, cellgifter, slangar och sonder. Allt som behövs för att hålla livet kvar i en liten flicka. Hanna ska få ett badkar – hon älskar att simma, men hennes immunförsvar är för dåligt för att klara badhusmiljö. Stroganoffen lägger hon upp lite, lite av på tallriken. Hon tuggar en bit gurka och spottar ut och dricker vatten med sugrör. Trots att hon inte längre äter är hon intresserad av mat, vill känna konsistensen mot tungan även om allt smakar metall. Det har gått tretton månader sedan Hanna åt på riktigt. Istället får hon mat via en sond rakt in i magen. Mamma hjälper henne. Efteråt sjunker hon ihop och huvudet slokar.
– Hon blir alltid trött efter maten, säger pappa Niklas och ser mycket ömt på sin dotter.
Kicki och Niklas är på helspänn, men inte som personer som är nära att haverera psykiskt. Snarare som människor som gått igenom något som gjort dem extremt sammansvetsade och tränat dem i konsten att aldrig bryta ihop. Deras ögon är sorgsna och samtidigt alerta, de utstrålar extrem närvaro och är ofattbart koncentrerade på nuet. Varje morgon kan vara deras barns sista, varje hostning förebåda ett dödligt krampanfall och varje kram innan skolan kan vara den sista kramen.
De nämner datum efter datum. Den 3 september 2007 – första och enda gången som både Sara och Hanna var på dagis samtidigt. Den 4 september 2007 – då fick Hanna sitt första krampanfall och ingen förstod varför. Den 6 november – cancerbeskedet. Den fruktansvärda julen samma år. Den hoppfulla julen 2008 och återfallet på valborg.
När någon har ett långt liv bakom sig kommer döden i någon mån naturligt och förhoppningsvis stillsamt. Men Hanna är så ung – och allt annat än stillsam. Hennes kropp är inställd på att fortsätta. Den vill inte ge upp och varje fiber kämpar oavbrutet.
Efter strålning och cellgiftbehandling har förundrade läkare skakat på huvudet när de hört att Hanna åkt hem och lekt med sina kompisar nästa dag. Någonstans där finns orsaken till att Kicki och Niklas vill berätta om sina och barnens liv. De flesta inser för sent att varje dag och timme räknas – inte minst lektimmar mellan cancerbehandlingar.
Niklas förklarar hur han tänker:
– Det låter som en klyscha men vi fångar dagen, lever i nuet. Vi har tvingats att göra det. Tidigare levde vi lyckliga liv och saknade ingenting. Vi har alltid satt barnen i främsta rummet men vi insåg aldrig hur bra vi hade det förrän det var för sent. Nu vill jag få så många som möjligt att förstå att man måste vara tacksam för och värdesätta det man har. Man måste glädjas eftersom det inte finns några garantier om framtiden.
Kicki visar en bunt brev som okända människor har skrivit. Hon säger:
– De är till Hanna. Vi vill också tacka alla som stödjer oss och bryr sig. Det känns fantastiskt att inte vara ensam.
Men många är rädda. Rädda för sjukdomen och rädda för att störa. En del vänner vågar inte längre knacka på.
– Vårt råd till alla som känner folk i vår situation är att fortsätta att umgås. Det är enormt uppskattat.
På väggen hänger ett bröllopsfoto. Jag gissar att Kicki och Niklas vigdes vid sekelskiftet och att hon tog hans efternamn, men det är helt fel. Efternamnet var Kickis och de gifte sig först förra året. En överraskningsfest, den närmaste släkten och några vänner, sedan var det klart. Kicki berättar att det var Niklas som friade och att han gjorde det på ett föredömligt vis. Hennes make fnyser generat. Kicki hämtar ett brev – och det är verkligen romantiskt.
– Han la det under min kudde och, ja läs själv. Det är ju ingenting man svarar nej på.
Innan bröllopet hade de gått igenom en extremt svår period. Läkarna konstaterade att Hanna hade en mycket svårbehandlad malign hjärntumör. Ingen trodde att hon skulle överleva julen 2007. Men det gjorde hon och blev bättre. I januari 2009 kom symptomen tillbaka och på valborgsmässoafton ringde en läkare och berättade att Hanna hade nya tumörer i hjärnan. Kicki skrev ner sina känslor, bland annat: Nu är april slut och snart är Hannas liv det också.
– Sedan satte jag och Niklas oss ner och söp oss plakat. Vi dricker egentligen inte på det viset men det senaste året har vi gjort det då vi fått de värsta beskeden.
När det som mamma och pappa kallar Hannas mat, med fibrer och allt, har verkat en stund piggnar hon till. Hon är som vilken sjuåring som helst, bråkar med lillasyster Sara och får till slut en tillsägelse av sin pappa. Hon spelar spel, ser Narnia på dvd och jagar flugor med en flugsmälla. Hon visar sin älskling som finns i uterummet – en kanin som har det, för kaniner, ovanliga namnet Karin. Egentligen skulle Hanna ha fått djuret i sjuårspresent men det var inte värt att vänta.
Hanna själv vet att hon är sjuk men hon är för liten för att förstå vad döden innebär.
– Vi har inte förklarat. Tycker inte att hon ska behöva veta, säger Kicki.
Hon och Niklas är inte religiösa, men de talar mycket om existentiella frågor med varandra. Kickis mor – Hannas mormor Marianne – dog snart efter det att hennes barnbarn insjuknat. Då var cancern inte diagnostiserad ännu, men oron och sorgen kostade henne livet.
– Mamma och Hanna hade ett speciellt band. Även om jag inte går i kyrkan är det en tröst att tänka att mamma väntar på henne efter döden, säger Kicki.
För Hanna själv är det också en tröst. Kicki ger henne morfin för att hålla smärtorna i schack, men ibland är inte ens det tillräckligt.
– Då säger hon själv att hon vill dö och få träffa mormor i himlen.
Men nästan alltid är Hannas livsvilja obruten. Hon är envis av naturen. Viljestark och bestämd – som sin mamma. Nu är de egenskaperna hennes bästa vapen. Strålningen och ingreppen i hennes hjärna har gjort att talet blivit sämre och hon haltar lite. Men håret har kommit tillbaka, blicken är pigg och barnslig och hon har snart klarat av sitt första år i skolan. Hennes faster följer med under lektionerna som assistent.
– Jag orkar inte med det. Att se Hanna kämpa och ha svårare än kompisarna gör att allt brister för mig, säger Niklas.
Kicki och Niklas berättar att de är väldigt olika som personer. De träffades redan 1988 och var tillsammans av och till under många år. I samband med en jordenruntresa för tio år sedan blev det slutligen de. Han är chef inom kommunen – den goda av dem, enligt Kicki.
Hon är mera bestämd, driver en blomsterfirma och har två anställda. Alltid villig att konfrontera och kämpa – en inställning som enligt Niklas varit en avgörande positiv kraft det senaste året.
Men de är inte samma personer som innan Hanna blev sjuk. Hur Kicki förändrats framgår inte riktigt, förutom att hon säger att hon börjat röka igen och tröstäter godis. Ibland tar hon också en martini mitt på dagen för att landa, det skulle hon aldrig ha gjort tidigare.
– Jag har blivit starkare och förmodligen också hårdare, säger Niklas och tillägger:
– Samtidigt är jag oerhört ledsen och arg och känner att det är en enorm orättvisa som har drabbat oss. Vårt barn kämpar för sitt liv. Varför?
Han har kontakt med kanadensiska forskare och hoppas att de ska testa en ny behandlingsform på Hanna. Dag och natt står datorn på i väntan på ett positivt besked från andra sidan jordklotet.
– Jag är som sagt inte religiös, men mer och mer tror jag på att det finns en mening och därmed en plan för Hanna. Allt tar inte bara slut.
Kicki accepterar det hon nu betraktar som oundvikligt. Varje dag när hon går in till Hanna är hon förberedd på att dottern ska ligga död i sängen. Hon har gjort en att göra-lista tillsammans med en sjuksköterska. På listan står angivet i tur och ordning hur Kicki ska agera om Hanna inte vaknar en morgon. Några telefonnummer att ringa i gränslandet mellan chock och sorg. Nödvändiga åtgärder för att livet ska kunna fortsätta.
Men Kicki hyser samtidigt ett eget hopp. Hon tror inte på mirakel men litar på en man som har berättat att Hanna har en framtid, att det finns en fortsättning trots allt – hur och vilken form säger Kicki att hon inte har någon aning om, men vissheten ger henne kraft.
– Vi kan båda få en känsla av att vi är utvalda. Vi valdes för att vi är starka och klarar det vi nu går igenom.
Hon tillägger:
– Alternativet är att vi är bortglömda av alla högre makter.
Lillasyster Sara kommer hem från dagis. Hon är en mogen treåring som lärde sig tala rent när hon var två, hon måste bli stor mycket tidigare än sina jämnåriga. När någon frågar var hon bor svarar hon:
– I röda huset, på sjukhuset och hos Ronald McDonald.
– Det stämmer, hon har ju vuxit upp på tre ställen. Hon är vår livlina, utan henne tror jag inte att vi hade överlevt, säger Kicki.
Hannas sjukdom har gjort föräldrarna extremt uppmärksamma på hur Sara mår. Hon är magnetröntgad och genomgången från topp till tå – och friskförklarad.
Ändå ger inte oron med sig. Kicki ville länge inte ha barn alls, men när Hanna föddes ändrade hon inställning. Niklas var tidigt övertygad om att han skulle ha minst fem stycken, och hans önskan finns kvar.
Kanske kan många barn spä ut rädslan för att något ska hända? En ursprunglig och djupt mänsklig reaktion.
– Så är det absolut, i någon mån i alla fall, konstaterar Niklas och tillägger att det ändå inte är aktuellt för stunden.
– Barn har svårare att bli till när föräldrarna mår som vi gör nu.
Det har hunnit bli sen eftermiddag och det är dags att lämna det röda huset. Solen sjunker några grader denna, kanske, försommarens vackraste dag medan systrarna Liliequist vinkar i fönstret. Snart ska de åka till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och snart fyller Hanna sju.
Hösten 2007 fick Hanna Liliequist cancer och läkarna trodde inte att hon skulle överleva julen.
Men i dag är hon en obruten liten kämpe som fyller sju den 1 juni.
Bara ibland vill hon att allt ska vara över och att hon ska få träffa mormor igen.
Ossian Grahn