Läsarna berättar: ”Han dolde ärren genom att alltid ha tröjärmarna nedkavlade”

”Min dotter skar sig i armarna”

Min dotter började må dåligt när hon var cirka 15 år och började på gymnasiet. Hon blev mer och mer isolerad, ville inte gå ut fast kompisarna ringde och ville träffas och hon började skolka. Jag pratade med dottern och hon lovade att gå till skolan, men det blev inte bättre, hon sa bara att alla är dumma, lärarna och de andra eleverna.

Efter många diskussioner kom det fram att hon inte mådde bra och vi fick träffa en kurator i skolan, men det var inte mycket till hjälp. Då fick vi kontakt med BUP och läkaren där kom fram till att hon är deprimerad och rekommenderade antidepresessiva medel, men det tackade vi nej till, jag trodde aldrig att det var så illa.

Vi träffade läkaren några gånger men min uppfattning var att läkaren inte förstod min dotters problem.

Efter ett tag kom det fram att hon hade skurit sig i armarna, det var fruktansvärt för mig, det gjorde så ont i mig att jag som mor har inte förstått att hon mådde så dåligt, det gjorde så ont i hjärtat. Hur kunde jag vara så blind att min lilla flicka måste gå genom något så hemskt.

Hon hamnade på sjukhus efter att hon hade skurit sig och inte orkade vara hemma. Jag kan inte beskriva hur det kändes att besöka henne där. Det är ingen plats för unga flickor eller pojkar. Hon åkte ut och in och blev inte bättre. Det var så hemskt att jag vill glömma den tiden.

Slutligen fick hon en plats i rehabhem för ungdomar och det var det bästa som kunde hända, men vi fick tjata och tjata att hon skulle få komma dit. Hon började må bättre så det var lottovinst att hon kom in där.

/Monica

”Hon fortsatte göra sig illa”

Min dotter började skära sig när hon var 13 år. Jag tror inte att det går att beskriva med ord vad man känner sig som mamma. Men det tar livsglädje. När jag upptäckte det och konfronterade henne, förnekade hon. Jag förstod från början att det var ett rop på hjälp, och då började en vandring som varade 5 år. Hon fick fel hjälp, mediciner mot depression. Jag sökte hjälp på BUP, var flera månader med samtal men det hjälpte inte. Hon slutade gå dit. Jag tror att det berodde på att psykologen inte verkade intresserade sig för henne på riktigt.

Hon fortsatte göra sig illa, och blev bara värre. Hon började skada sig i munnen och svälja skarpa föremål. Jag tog henne till psykakutmottagningen flera gånger för att hon fick ångestattacker. Till slut var det två underbara personer på BUP som jobbade intensivt med henne och familjen. De tog min flicka, eller det som var kvar av henne, tillbaka.

Bakgrunden till hennes problem är kopplad till en svår barndom. Vi kommer från en annat land. Båda föräldrarna är högutbildade forskare. Hennes pappa misshandlade mig, hon hatade honom. Jag skilde mig, kom till Sverige för utbildning, blev snart sambo med ett svensk man, fick barn med honom.

Hon reagerade stark mot det, hon var 11 år. Nu är hon 18 år och har ingen kontakt med min sambo trots att hon bor med oss, men hon mår förhållandevis bra.

/Alisa

”Sluta tro att det bara är unga flickor som skär sig”

Jag är en mamma till 4 barn varav 3 tonåringar, 2 killar och en tjej och min son som blir 18 år snart. Han har skar sig i handlederna förra sommaren, det var hans 25-åriga storasyster som larmade oss för hon hade sett ärren. Han gjorde det hemma men dolde det för oss genom att inte dra upp tröjärmarna. Så vi konfronterade honom och då visade han ärren.

Så jag tycker att ni skall sluta tro att det är bara flickor som skär sig. Det är likadant med anorexia, det drabbar faktiskt också pojkar men bara för att det gäller pojkar så tas det inte på allvar på samma sätt som när det gäller flickor.

Elisabeth

”Hon ville ha hjälp – tack och lov”

Vår dotter springer och tränar orientering. En dag såg jag en massa rispor på ben och armar och frågade naturligtvis vad hon hade gjort. ”Jag har ramlat när jag sprang i skogen” fick jag till svar. I en månads tid trodde att hon ramlat och rispat sig på buskar och stenar tills plötsligt en dag slog det ner som en blixt från en klar himmel – hon skär sig.

Fråga mig inte vad som hände men jag hade nog märkt en påtaglig förändring hos henne, lite mer låg och deppig. Skolan var också jobbig. Hon gick NV-programmet och var en så kallad ”högpresterande” elev med många MVG.

Det första jag gjorde var att fråga om skar sig och det erkände hon. Sedan frågade vi om hon ville ha hjälp och det ville hon. Tack och lov.

Vi tog kontakt med skolan tillsammans med henne och ordnade så att hon fick byta program och få en något lindrigare situation med mindre plugg.

Sedan tog vi kontakt med BUP i vår hemkommun och fick gå dit hela familjen.

/Ann

”Min son började strula i skolan”

Min sons pappa och jag skilde oss när sonen var cirka 10 år. Pappan hade svårt att acceptera skilsmässan och använde därför sonen som slagträd gentemot mig under flera år. Till slut fick jag ensam vårdnad och sonen blev glad över detta. Han började strula en del i skolan, mådde allmänt dåligt så han var hos kuratorn en del och pratade av sig.

En sommardag vid middagsbordet kom han fullt påklädd, långa byxor, långarmad tröja. Så blev han väl lite varm och kasade omedvetet upp armarna på tröjan och då fick jag se alla revor på armarna, tunna som djupa. Jag blev först chockad och sen förbannad så jag krävde att han skulle ta av sig alla kläder utom underkläderna eftersom jag ville se helheten.

Under vilda protester så gjorde han detta. Han hade ca ett 70-tal skärsår över kroppen, främst på armar och ben – ställen som gick att dölja med vanliga kläder. Där fanns också en del ärr vilket innebar att detta hade pågått en tid. Han visste inte riktigt själv varför han gjorde detta, men han tyckte det var en skön känsla när blodet strömmade ut och han menade att kände sig avslappnad efteråt. Verktygen han använde var typ allt han kom åt, allt som fanns till hands.

Jag tog först kontakt med skolkuratorn på skolan och sedan med BUP, där jag berättade om situationen. Där gick han under lång tid samtidigt som han började med teater i skolan. Genom teatern kunde han få utlopp för en del av de känslor som han bar inom sig plus att han gick kontinuerligt på samtal hos BUP. Detta var nog räddningen för honom. Han fortsatte att skära sig under tiden men det avtog mer och mer för att sluta helt 4–5 år senare.

Efter att BUP blev in inblandat så slutade han att hymla med sitt skärande, han kom till mig och blev omplåstrad och för att prata och jag fick bita mig hårt för att inte skälla på honom. Vi fick en jättenära och öppen kontakt mycket på grund av detta. Han började hitta sig själv, fick en säkrare självbild och man såg att självförtroendet började växa fram. Han blev trygg i sig själv men det tog lång tid.

/Skånemamma