Ibland är det tungt att se allt lidande

Hon är inte bara drottning.

Hon är mamma också.

Och en hårt arbetande yrkeskvinna som gör en otrolig insats för världens barn.

Aftonbladet Söndag fick en exklusiv intervju med drottning Silvia. Det blev ett förtroligt samtal om världens barn, de egna barnen – och barndomsminnet som förföljer drottningen.

Tillsammans med Astrid Lindgren har hon valts till Sveriges mest populära kvinna, år efter år.

Vad är det som gör drottning Silvia så speciell, så älskad av folket? Hennes titel och ställning är förstås spännande: hon är en levande, vacker sagofigur som har fina galaklänningar och gnistrande tiaror på fester.

Men hon har något annat också, denna späda brunett som fyller 60 nästa år. Hon har en utstrålning och en unik förmåga att få kontakt med barn och vuxna.

Drottning Silvia kan få det mest blyga barn att öppna sig och den allra tristaste Nobelpristagare blir en charmerande kavaljer i hennes sällskap.

”Hon utstrålar godhet”, tänker jag när jag träffar drottning Silvia på Stockholms slott för denna exklusiva intervju. Drottningen ägnar mycket tid och kraft åt välgörenhet och hennes känsla för de svaga är äkta. Godheten hon utstrålar är genuin.

Vi har träffats för att prata om hennes engagemang för världens barn. Intervjun görs på drottning Silvias kontor. Hon är klädd i ett rosa jumperset, svart kjol och svarta pumps. Med mjuk och ganska låg röst svarar hon på de frågor jag har.

Drottningen är mycket engagerad i frågor som rör barn. Vilken betydelse har en människas barndom?

– Jag tror att barndomen betyder väldigt mycket för en människas liv. Utvecklingen fram till vuxenlivet präglas ju av barndomen.

Hur vill Drottningen beskriva sin egen barndom?

– Den var harmonisk och lycklig. Jag hade lyckan att ha en familj som var intakt. Det är tyvärr många barn i dag som inte har det så. De får uppleva svåra slitningar när föräldrarna skiljer sig. Det har jag inte behövt genomlida.

– Jag har tre äldre bröder – Ralf, Jörg och Walther – så det var lite bråkigt också. Eftersom jag var yngst så var jag alltid tvungen att kämpa för att få uppmärksamhet, försöka få människor att se och höra mig också.

– Men vi hade mycket skoj också, mina bröder och jag. Vi var väl som syskon är mest: man älskar varandra och bråkar med varandra.

– När jag tänker tillbaka på min barndom så har jag ljusa minnen.

När förstod Drottningen att det finns en annan verklighet, att det finns barn som lider av fattigdom, svält och sjukdom?

– Vi bodde ju i Brasilien när jag var liten, i Sao Paulo. Min första minnesbild av fattigdom var när jag gick med min mor till stan och såg mödrar som tiggde på gatorna tillsammans med sina barn. Det upprörde mig och chockade mig.

– Mitt värsta barndomsminne var en sak som inträffade när jag var sju år. Min far hade hämtat mig från skolan och vi skulle gå till bilen. Det var mycket folk på gatan, de hade samlats omkring något. Min far försökte dra bort mig, men jag hann se. Det var en fattig man som hade dött på gatan. Man hade täckt över den döde med tidningar och ställt några ljus omkring kroppen.

– Jag fick veta att mannen hade dött av kolera. Jag visste inte vad det var, och kopplade ihop kolera med tidningar. Jag blev rädd för tidningar, jag trodde att man kunde bli sjuk och dö av dem. Sedan förstod jag att det inte var så, men den där minnesbilden har förföljt mig i alla år. Ibland när jag ska försöka sova så kan minnet av den döde på gatan komma tillbaka, jag kan se honom framför mig.

Vad betyder mest för en människas personlighet, arv eller miljö?

– Både och tror jag. Det är flera faktorer som spelar in och avgör hur ens liv blir. Det är en svår fråga, jag tror inte att det finns ett enkelt svar.

Kan man ta igen en förlorad barndom? Kan man bli en hel och harmonisk människa trots att man har varit med om vidriga saker som ett litet barn?

– Om man får hjälp med att bearbeta det som hänt, då kan man kanske komma ur traumat. Många som har fått hjälp kan se ljusare på sin framtid. Men de minnena kommer alltid att finnas där och det är tungt att bära. Om ett barn utsätts för något, det kan vara barnarbete eller sexuella övergrepp, så kommer det alltid att prägla den personen.

Stiftelsen World Childhood Foundation bildades på Drottningens initiativ 1999. Hur kom det sig att Drottningen fick idén till detta?

– Kungen och jag reser ju mycket och har sett mycket av världen. När vi är på statsbesök eller på privata resor så vill vi inte bara se det vackra i ett land. Vi försöker även titta bakom kulisserna.

– Jag minns när vi var i Sydafrika, då besökte vi en svensk läkare som var fantastisk. Hon tog hand om barn i kåkstäderna, barn som hade näringsbrist. Att se vad hennes insats betydde för barnens utveckling, det gjorde stort intryck.

– Då tänkte jag plötsligt: ”Vad gör jag själv för att hjälpa dem som har det svårt?”

– Jag bestämde mig för att starta en stiftelse och fick hjälp av en fantastisk person, Antonia Ax:son Johnson som blev min styrelseordförande.

Ni har båda rötter i Brasilien?

– Ja just det, Antonias mamma växte upp i Brasilien. Vi kände inte varandra som barn, men Antonias mor var nära väninna till Kungens mor, Prinsessan Sibylla. Och Antonia är även nära vän till prinsessan Christina. Så våra familjer känner varandra väldigt väl.

Hur går arbetet till, rent praktiskt, för Drottningens del? Hur mycket tid ägnar Drottningen åt detta?

– Det är en stiftelse så vi har våra styrelsesammanträden där vi diskuterar olika frågor. Vi för protokoll och det går mycket ordentligt till (skratt). Vi har revisor och allt som tillhör en stiftelse. I början hade vi väldigt många möten, nu har vi 4–6 möten per år. Vi har även styrelser i andra länder: Brasilien, USA och Tyskland.

Jobbar någon heltid med detta?

– Ja, två personer. Vi vill ha en liten administration, för att hålla ner kostnaderna. Vi har även samarbete med sponsorer som ställer upp med bland annat kontorslokaler. Av de pengar vi får in går 98 procent direkt till projekten och det känns väldigt skönt.

World Childhood Foundation stöder projekt i flera länder, bland annat Brasilien, Sverige, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen och Moldavien. Hur väljs projekten ut?

– Vi drar inte igång några egna projekt utan vi hjälper små projekt som redan finns på plats. De ska ha arbetat i flera år och vi är noga med att försäkra oss om att de som driver projekten är seriösa. Mest är det små projekt som arbetar med de frågor Childhood prioriterar. Genom vårt engagemang och ekonomiska stöd får dessa frågeställningar större uppmärksamhet.

Hur hittar ni projekten? Reser ni runt?

– Ja, det händer. Ibland skriver de till oss och ber om finansiellt stöd. Om det är långt borta händer det att vi ber någon från svenska ambassaden eller konsulatet eller andra svenska organisationer som Sida eller Rädda barnen som finns i det landet att ta reda på mer åt oss.

Drottningen har besökt många barnhem och träffat barn som har det svårt. Kan det kännas tungt ibland att höra deras historier?

– Ibland är det väldigt tungt att se allt lidande. Det måste jag erkänna. Jag besökte ett projekt i Brasilien i höstas, där det fanns barn som blivit sexuellt utnyttjade. En del var offer för incest. Det var svårt att ta till sig barnens fruktansvärda historier. En annan stark upplevelse var för några år sedan, när jag besökte ett fängelse i S:t Petersburg. Där fanns unga tonårspojkar som suttit inspärrade i flera år utan rättegång.

– Men jag tänker alltid: ”Det är barnen som har haft det tuffast. De har genomlidit saker som är mycket värre än det jag känner när jag möter dem.”

Har det hänt att Drottningen har börjat gråta?

– Ja, det har hänt att jag har börjat gråta. Jag gjorde det i Chile när jag träffade två flickor som berättade om sina liv, om hur de tvingats till prostitution.

Läs fortsättningen på intervjun:

Helene Arkhem