"Visst bor det en stalker i oss alla"

Terri Herrera Eriksson om hur man redan innan google researchat sina dejter.

helskärm

Jag är nog yrkesskadad, men jag älskar research.

Jag förstår inte varför man inte ska doogla sin dejt. I artikeln intill säger Sandra att hon tycker att det är taskigt. Jag ser inte det taskiga i att googla på någons namn. Lite vardagskartläggning är bara sunt. Vem vill gå på en dejt och lagom till pannacottan upptäcka att snubben är textförfattare till Vit Makt-sånger? Något man kunde ha tagit reda på med ett par knapptryckningar på datorn.

Och det här är ju inte fråga om ett nytt fenomen, betydande delar av mina (och mina kompisars) tonår gick ut på att kolla upp intressanta killar. Man tog reda på vilken skola killen gick i, bad Ayes syrra gräva fram skolkatalogen från Sätraskolan -87, slog i telefonkatalogen efter hans adress, frågade runt om någon kände honom. Jaha, spelar han i band? Var repar de? Jaha, jobbar han extra på Konsum? Man kanske skulle ha vägarna förbi Konsum på lördag – det kanske går att få tag på hans schema.

Den enda skillnaden var att då fanns inte google, inget internet överhuvudtaget. Det mest högtekologiska var kopiatorn där vi kopierade bilden från Sätraskolans katalog -87.

Jag har en kompis som i sena tonåren såg en snygg kille på stan, följde efter honom och tog reda på var han brukade fika. Sen parkerade hon sig där under ett år (hon övertygade sina kompisar att det var stans bästa ställe att hänga på efter skolan) tills hon tyckte de kände varandra så pass mycket att hon började heja på stan och småprata med honom i fikakön. På så sätt fick hon reda på att han var aktiv i en ideell musikförening och började själv hänga där. Snart var hon invald i styrelsen. Inför en styrelsemiddag tog hon hand om dukningen och fixade bordsplaceringen så att hon hamnade bredvid sen snygga drömprinsen.

Just den kvällen fick han upp ögonen för vilken fantastisk tjej hon är. Idag är de gifta och har två barn. (Och han tror fortfarande att de möttes av en slump.)

En sån beslutsamhet får en kvarts doogling att framstå som rena dagisverksamheten.

Jag okynneskartlägger de flesta som kommer i min väg. Man får veta så mycket genom att kolla i pressarkiv, leta i Myspace och se vilka Facebookgrupper folk är med i. Min gräns går vid det mer aktiva sökandet: kontroller om personen är straffad, kör stadsjeep eller vad han/hon har för sjukpenninggrundande inkomst.

Det kan framstå som lite besatt att kolla upp sånt bara för att jag ska fika med någon eller för att de ska börja jobba med mig.

Och där har vi väl den enda nackdelen: dooglande har en tendens att ta fram stalkern i en.

För visst bor det en potentiell stalker i oss alla?