Rebell och feminist – redan som tonåring

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand går sina egna vägar

Maria Wetterstrand är van att gå sina egna vägar. I skolan fick hon stämpeln uppkäftig – 12 år gammal och redan rebell.

– Jag låtsas inte hålla med människor när jag inte gör det, säger Miljöpartiets språkrör.

För Söndag berättar hon om uppväxten, kärlek på distans och varför hon använder världens största miljöbov – bilen.

helskärm

Plötsligt en dag för X antal år sen slog jag på tv:n och jag hamnade framför Rapport och där, som nyhetsankare i kostym och slips, satt killen som hade växt upp 50 meter från mig på Lysviksgatan i Farsta.

Vi hade hittat på både det ena och det andra roliga under tonåren…

Kort sagt: där satt Rikard Palm.

Jag har inte hämtat mig från överraskningen än. Det var så… ursäkta Rikard… FEL (i hur det skar sig mot min minnesbild av dig från då).

Jag har själv haft samma effekt på andra. Till exempel på Micke, en bekant från skolåren, som när vi sågs efter 15 år utropade:

– Du lever!

Inte lydig på lektionerna

Han hade inte förväntat sig att jag skulle vara journalist. Ett minimikrav på journalister är att de är vid liv.

– Mina skolkompisar skulle nog snarare säga om mig att ”Det kunde man just tro, att Maria skulle bli toppolitiker”. Jag var inte direkt en lydig och snäll elev som satt tyst på lektionerna. Jag tänkte fritt och kritiskt oavsett vad lärarna sa åt mig. Jag var, ja, uppkäftig, kanske en del skulle säga, säger Miljöpartiets partiledare, förlåt, språkrör Maria Wetterstrand.

En fritt och kritiskt tänkande tjej som stod upp mot överheten, lärarna, när hon tyckte att de hade fel. Helt klart ett politikerämne.

– Jag tycker nog att det är en ganska sund egenskap att ha överlag, att inte bara lita på nån för att han eller hon är äldre och har en finare titel.

Hon kunde, till exempel, ifrågasätta lärarnas uttal i engelska och andra saker som presenterades som sanningar huggna i sten. Eller som när hennes klasskamrat blev tillsagd att lämna klassrummet, då tog det hus i helvete.

– En tjej blev utskickad i korridoren för att det var en kille som bråkat med henne. Hon sa åt honom. Och så blir HON utskickad. Sådana där grejer kunde jag bråka och bli väldigt upprörd över. Det var väl inte bara jag, men jag var säkert drivande.

Feminist och bara 12 år

Hon käftade till och med emot om att hon var uppkäftig.

– Det ordet hade man antagligen inte använt om mig om jag varit kille. Man hade kanske inte reagerat så mycket över huvud taget, men eftersom jag uppträdde så och var tjej blev jag sedd som uppkäftig.

Rebell. Och feminist. Och bara 12 år.

– Det gick så pass långt att min mellanstadielärarinna sa åt mina föräldrar, när jag gick i sexan, att jag inte skulle klara av högstadiet eftersom jag hade så svårt att göra som folk sa åt mig. Fast jag var väldigt duktig i skolan samtidigt. Jag pluggade till proven och skrev bra resultat.

14 år gammal gick hon med i Miljöpartiet. Mitt i sossestan Eskilstuna.

– Det kändes inte så naturligt för mig som ville tänka nytt och ifrågasätta att gå med i SSU.

Och att gå på tvärs bara för sakens skull och bli medlem i MUF var inte heller aktuellt. Även om MUF i Eskilstuna, som på alla andra ställen, lockade med de bästa festerna.

– Jag ville inte gå på fest med moderata ungdomsförbundare. Jag menar, det finns gränser.

Skoj att inte göra som alla andra

Sålunda: Miljöpartiet.

– Jag har nog alltid gillat att hitta nåt oväntat som inte alla andra gör. Det var en bidragande orsak. Det är vanligt i den åldern att man vill göra vad alla ens kompisar gör men där var jag tvärtom. Jag kände snarare att det var skoj att göra nåt som inte alla andra gjorde, samt att jag kände att politiken kunde vara nåt kul, att diskutera, debattera… Och successivt förstod jag att vi människor gjorde av med mer resurser än vad vi hade råd med.

För mig som skriver det här är Hagnesta Hill titeln på ett album med Kent. Punkt. Det är en av Marias favvoskivor.

– Jag lyssnar på den fortfarande. Den är väldigt bra. Jag köpte just deras senaste. Det tog mig några månader men nu har jag den.

Men Hagnesta Hill är också orten i Eskilstuna där Maria Wetterstrand växte upp och jag ber henne beskriva den.

– Det är ett område med identiska villor byggda i slutet på 1970-talet som ligger på en åker i östra utkanten på Eskilstunas stadskarta.

Den meningen skulle jag vilja kalla hårdkokt centrallyrik. Men den lär inte användas av mäklare som ska sälja villor i området. Eller så kanske det vore en ny och revolutionerande säljteknik. Maria är enligt alla opinionsundersökningar en mycket populär politiker. När hon pratar med folk är det vanligaste berömmet att hon talar redigt och begripligt och att hon gör det utan att först slicka på fingret och hålla upp det i vinden.

– De säger: ”Du har inte alltid rätt, men du är duktig på att säga vad du tycker”. Då kan ju folk känna en trygghet i att de, om ingenting annat, vet att de inte håller med mig, hahaha. Jag pratar uppriktigt, rakt och låtsas inte hålla med människor när jag inte gör det och då vet de att de ska rösta på nåt annat, om de inte håller med.

Vinden i ryggen

Det är ett område med identiska villor byggda i slutet på 1970-talet som ligger på en åker i östra utkanten på Eskilstunas stadskarta.

Så är det.

Varför ens försöka sälja in det som nåt annat?

Miljöpartiet, liksom Maria själv, har vinden i ryggen och är på väg mot ett succéval i höst. De har sina största väljargrupper bland högutbildade människor upp till 40 i universitets- och storstäder. Deras starkaste fäste är Lund. Strax efter kommer Stockholm.

– Vi är det största partiet av alla på Södermalm.

Jag bor på Söder. Inte bara det, jag har ingen bil heller. Jag har inte ens körkort. Bilen är världens största miljöbov.

– Trenden med ett ständigt ökat bilåkande måste brytas. De står för så mycket utsläpp att vi inte kommer att klara miljömålen annars. De drar så himla mycket energi, alla bilar, oavsett var de kommer i från. Även om vi skulle köra alla bilar med biodrivmedel så är också det, biobränslet, en begränsad resurs i världen. Vi har gott om det i Sverige men vi måste se globalt på de här frågorna.

Flygtrafiken ett problem

Flygtrafiken är ett annat problem och prylkonsumtionen ett tredje.

– Vi behöver gå över till ett tjänsteproducerande samhälle, att vi förbrukar mera tjänster än prylar, det kan handla om…

– Att gå på spa, säger jag.

– Ja, varför inte? Eller att man går på restaurang.

Södermalm har tätare mellan krogarna än vad Pernilla Wahlgren har mellan sina tänder.

– Du menar, säger jag, att jag, som inte har bil och konsekvent åker kollektivt och lägger i princip allt mitt ekonomiska överskott på mat och dryck på krogen, är en miljöhjälte?

– Ja, absolut, säger Maria Wetterstrand.

Här anar jag en glimt i ögat.

Men faktiskt är jag i dessa specifika avseenden bättre på miljön än Maria. Hon åker bil.

– Det händer faktiskt att jag måste, även om jag tycker att måste är ett överanvänt ord. Enligt mina säkerhetsbedömare är det okej för mig att åka kollektivt under rusningstid, men inte på kvällar och nätter. Då är det lätt att samtal provoceras fram som kan sluta illa. Jag åker kollektivt en del, men det blir mest bil.

Särbo i skilda länder

Hon flyger också. Ibland. Maken, Ville Niinistö, gör det i princip jämt, när han ska hem till Maria och deras barn i Tullinge över helgerna. Han är från Finland och sitter i riksdagen för de gröna. De umgås i bästa fall fredag eftermiddag till tisdag morgon. Sen ska han tillbaka.

– Jag åker dit mera sällan och då brukar jag åka båt. Men han pendlar med flyg och flyget tar en timme från Helsingfors och båten tar 15 timmar. På en helg innebär det 28 timmars skillnad i tid. På det sättet är jag tacksam att det finns flygtransporter. Men de ska användas när de behövs och inte för affärsresor som ingen egentligen vill göra, för möten man lika gärna kan ha i en videokonferens.

Särbo, eller i alla fall i huvudsak särbo, och i skilda länder, med gemensamma barn och allt. Det låter inte idealt.

– Poängen med livet är inte att det ska vara så enkelt som möjligt. Det är viktigt att vi båda känner att vi har nåt att göra som vi trivs med och nu är vi från olika länder. Det är inte så lätt att bara rycka upp en människa och sätta ner honom eller henne i ett annat land och tro att man ska hitta nåt meningsfullt att syssla med direkt. Det löser sig. Det är inte tänkt att vi ska leva så här resten av livet, säger Maria.

Ser lätt generad ut

Att döma av de artiklar jag läst innan jag träffar henne är frågan lönlös, men jag ställer den i alla fall, kanske ska jag få napp: Vad föll hon för hos Ville?

Jag kan ta fel, men jag tror att hon ser lätt generad ut.

– Det är sådana frågor jag brukar undvika att svara på.

– Men du kanske kan göra det på ett…

– Mera teoretiskt plan?

– Nej, men på ett sätt som inte känns kletigt, du älskar ju honom.

Tystnad.

Tagning.

– Nja, det är nog svårt. Det är svårt att säga nåt som jag skulle kunna leva med att läsa i tidningen. Jag kan förstå att vissa är intresserade. Finska journalister har frågat mycket om sånt. Men det känns inte bekvämt.

Men, invänder jag:

– Om du fick frågan av en vän. Då skulle du nog svara. Men om exakt samma ord kommer i tidningen, då blir det…

– Mycket jobbigare, ja.

– Men du kan väl lika gärna ha en åsikt om din man som om miljön?

– Nej, för då blandar jag in en annan människa.

I riksdagen sedan 2001

En av de artiklar jag läst innan jag träffar Maria är ett längre reportage i tidskriften Fokus där journalisten Torbjörn Nilsson driver tesen att Marias man på ett avgörande sätt påverkat henne politiskt och att det delvis förklarar hennes framgångar.

– Jag har faktiskt suttit i riksdagen sen 2001. Han har suttit i riksdagen sen 2007. Vem har påverkat vem, det kan man ju undra? Jag har inget emot diskussioner om hur man kan påverka varandra som par. För det gör vi på olika sätt. Men det är knappast så att han skulle ha styrt mina politiska åsikter, att jag inte skulle ha haft några politiska åsikter innan jag träffade honom. Hur skulle jag då ha kommit in i riksdagen 2001 när jag träffade honom 2003?

Wow! Man förstår hur Marias lärare hade det. Tjong i ballongen!

I ett vad jag anser historiskt lågvattenmärke i fiskeröstning ställde den före detta folkpartiledaren Lars Leijonborg för ett antal år sen upp i ett tv-program där han fick och svarade på frågan: Rakar du pungen? Han ville väl visa att politiker är som vanlig folk. Men vanligt folk vill inte sitta i tv och berätta sånt, om de ens vill berätta det över huvud taget. Det är mera info än vad nån vill ha.

Men fenomenet lever kvar, att politiker ska ta sig själva från politiken och placera sig i andra sammanhang och öppna upp privatlivet för att vinna röster.

– Oh, ja. Man har försökt övertala mig och väldigt intensivt. Det var nåt program, ”Berg flyttar in” eller nånting. De skulle in i mitt hem, men då blir ju hela mitt liv en offentlig angelägenhet. Jag vill inte det. Nån gräns får man dra.

Gapskratt och allvar

Nej, det bästa sättet för en politiker att vara som folk, det är att göra politik av att vara som folk. Det heter ju: Ta en sup och var som en människa. Det har Maria, en smula hårdraget, omsatt i politik. Och hon anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att det är en av hennes största politiska segrar. Det var helt säkert hennes första politiska seger. Hon fixade till den själv.

– Jag lyckades stoppa förbudet mot alkoholförtäring i Slottsskogen på Valborgsmässoafton på skolavslutningen i Göteborg. Jag satt i fullmäktige då. Alla var för förbudet, en enig kommunstyrelse hade lagt fram ett förslag om att förbjuda alkoholförtäring. Polisen var emot, de tyckte att det försvårade deras arbete, för i Slottsskogen visste de i alla fall var de hade ungdomarna. Då tog jag strid mot en enig kommunstyrelse för att de skulle ändra sig under sittande möte.

En, enligt Maria, lika svår uppgift som att få apor att sluta äta bananer.

– Det händer inte. Det finns inte på kartan. Men jag lyckades. Jag höll antagligen mitt mest emotionella politiska tal nånsin. Jag talade till de liberala med frihetsargument. Jag talade till vänstern med rättviseargument. Alla ändrade sig utom kristdemokraterna. Jag försökte med dem också, men det gick inte.

Fick Göran Johansson att ändra sig

Sossarna under den legendariske Göran Johanssons ledning ändrade sig.

– Hans dotter Anna är sossepolitiker i Göteborg i dag och hon säger att jag är den ende som fått Göran Johansson att ändra sig. Nånsin.

En bedrift som nog bara kan slås av en valseger för de rödgröna och en ministerpost för Maria Wetterstrand själv i höst.

Om det blir verklighet, undrar vad hennes mellanstadiefröken tänker då?

Första gången jag mötte Wetterstrand

Paolo Silva, stabschef och före detta språkrör för Grön ungdom:

– Vi träffades första gången 1995. Jag tyckte hon var väldigt schysst som person, och skärpt, logisk och driven.

Per Gahrton, före detta språkrör och EU-parlamentariker för Miljöpartiet:

– Det var när hon satt som ordförande på en kongress i början av 1990–talet. Hon var väldigt ung, men klar, rak och tydlig. Hon var också mycket bestämd och styrde över alla dessa aparta människor på ett mycket bra sätt.

Gustav Fridolin, före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet:

– Hon var väldigt dålig på att kasta lasso. Vi var ett gäng som fjällvandrade till Kvikk-jokk för många år sedan. Då visade hon att hon inte var så duktig på det. Men i ärlighetens namn måste jag säga att jag inte var det heller.

Till sist tänker Tore...

Att Maria Wetterstrand är en kvinna med humor. Det är inte fars. Det är inte ståupphumor. Den är, vad ska jag säga, intellektuell och finstilt.

Som när hon – med tanke på att hon länge var en ung rebell som hade till livshållning att ifrågasätta auktoriteter – säger: ”När man är ung är det lätt att tro att man vet bäst, att vuxna som inte håller med är idioter, så är det inte… (paus) … RIKTIGT.

Sen kommer skrattet och man kan inte låta bli att tolka det till, att de flesta äldre än Maria som inte håller med henne faktiskt är idioter.