Nedkopplad – såååå 2009!

Terri ser fram emot trenden att INTE vara anträffbar

”Stäng av radion!”, fräser jag när jag kommer hem. Trött på ljud, på intryck.

Länge har jag funderat på om det är något fel på mig, som tidigare älskat att vräka på musik hemma. Jag kanske har blivit ljudallergiker efter två barn och närmare tusen timmar i tunnelbanan under rusningstrafik.

Jobbet är ju inte alltför ansträngande; jag intervjuar folk och skriver artiklar. Inget som borde skapa aggressioner mot köksradion.

Faktiskt var det först igår som det slog mig att utöver intervjuandet och skrivandet som låter rätt soft så är det ett och annat mejl som ska läsas. 30-40 stycken per dag. Och så svarar jag på de flesta. Dessutom ringer två telefoner (mobil och kontorstelefon) i ett, jag tar emot minst 10-20 sms och skriver lika många. Allt det här görs lite av bara farten, vid sidan om allt det andra.

För ett par år sen pajade min brorsas mobil, vilket ledde till att han var utan telefon i en vecka. Efter bara någon dag såg han pånyttfödd ut. Ingen idiotanställd som ringde och frågade om felbokningar, ingen rörmokare som skulle ändra tid, inga sms om möten.

Det mesta på hans jobb skötte sig av sig självt, trots att han inte fanns tillgänglig hela tiden. Mobiluppvaknandet har gjort honom nerkopplad och långt mer harmonisk. På minussidan: han går knappt att nå annat än via sin hårt prövade fru.

Det har kommit en rapport om att ständig uppkoppling hetsar unga, deras kommunikation tar aldrig paus. Been there, done that, got the t-shirt!

Skulle vilja påstå att det inte är ett specifikt ungdomsproblem, utan samhällsproblem.

10.13: det plingar till i mejlboxen, en kollega frågar om hur jag ska jobba i jul. Jag sitter och skriver på en annan sak och ignorerar.

10.32: Pling igen. ”Såg du mitt mejl som jag skickade för tjugo minuter sen?”

10.54: Smsdags. ”Hej, sitter du vid datorn eller är du ute? Skickade ett mejl för ett tag sen.”

11.19: Det ringer. ”Hej Terri, hur jobbar du i jul?”

Toleransen för att inte få svar ligger på runt en timme.

Fast jag är inte så orolig. Trendanalytiker har rapporterat om att det börjar bli status att koppla ner. En viktig person behöver inte vara nåbar dygnet runt. Jag tänkte sälla mig till brorsan och kliva på den trenden. Jag drömmer om att få säga ”Nej, jag är inte omöjlig att få tag på – jag är bara sååå 2009!”

Kanske får jag med mig Blondinbella och några av hennes tonåriga gelikar på samma tåg.