Våldtogs – och fick skämmas
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-26
Marie Plosjö, 33: På sjukhuset sa de att en anmälan inte skulle leda någonstans
Marie Plosjö, 33, tidigare glamourmodell, våldtogs två gånger. Båda gångerna vände samhället ryggen till.
Nu kräver hon en attitydförändring.
– Vi måste börja tro på de här tjejerna. Ett nej är alltid ett nej, oavsett om kvinnan är ung och bär kortkort.
Ung, lättklädd och våldtagen. Vem ska tro dig?
Statistiken ger svar: På tio år har antalet våldtäkter fördubblats. Och det är oftast unga tjejer som råkar illa ut. Kanske hade
de druckit för mycket, kanske bar de utmanande kläder.
Det borde inte spela någon roll. Ett nej är ett nej. Men i rättssalen blir gränsen hårfin. Många väljer att inte anmäla. Andra som gör det riskerar att inte bli trodda. Försvinnande få blir dömda. Så vem ska tro dig?
Marie Plosjö vet hur det är att skrika ut sitt nej och att tystas av skam och skuld.
När hon var 18 våldtogs hon av en vän.
– Jag försökte hitta ursäkter till hans beteende. Jag tänkte att han kanske haft en svår barndom, att jag sänt ut fel signaler, att jag hade fel kläder, att han inte mådde bra.
Fanns inga vittnen
Marie valde att inte anmäla. Det fanns inga vittnen, ord stod mot ord, och på sjukhuset dit Maries mamma tog sin dotter efter övergreppet fick hon veta att det inte var troligt att en rättsprocess skulle leda till åtal.
Marie åkte hem med en förstärkt känsla av skuld och skam.
– Våldtäkten gjorde att jag fick en skev verklighetsuppfattning, jag tänkte att min vilja inte hade så stor betydelse. Det ledde till en total krock i mitt känsloliv.
Men det behöver inte gå så långt som till våldtäkt. Skuld och skam kan komma tidigare, menar hon. Redan vid ett glåpord eller ett tjyvnyp.
– Jag tror att många tjejer tar på sig skulden och hamnar i en känslomässig konflikt med sig själva när de blir kränkta. Jag kommer till exempel ihåg hur det kunde vara på högstadiet. Killarna började intressera sig för tjejer och en dag tryckte de upp mig mot en bänk och juckade. Jag visste att det var fel och berättade för mamma.
Avvisades av läraren
Maries mamma ringde läraren som tyckte att Marie tvärtom borde glädjas över den uppmärksamhet som killarna i klassen visade henne.
– Han tyckte att jag, som tjej, borde förstå att killar i den åldern är på ett visst sätt. Signalen blev ungefär att ”som tjej får man stå ut med att killar gör saker trots att man inte vill”.
Händelsen i sig är inte unik. Tvärtom tror Marie att många unga tjejer varit med om liknade situationer utan att reflektera över vad det gör med dem.
– Som vuxen förstår man och kan dra egna slutsatser. Men som barn? Om barn får höra av vuxna att de ska känna uppskattning när någon kränkt dem är det lätt att de förminskar sin egen betydelse. Vuxna måste vara tydliga och hjälpa barn att förstå att ett nej alltid är ett nej.
Lättpåverkad som ung
En vacklande självbild kan få konsekvenser, särskilt i tonåren, tror Marie.
– Nästan alla tjejer går någon gång med på att göra saker mot sin vilja. Det är lätt att göra om killars tafsande till smicker. Jag har själv upplevt det. För åtta år sedan blev Marie våldtagen för andra gången. Även den här gången var det en man i bekantskapskretsen som gav sig på henne.
– Jag kunde omöjligt förstå hur det kunde hända igen. Men precis som första gången anklagade jag mig själv och undrade vad jag hade gjort för fel. Hade jag varit dum? Hade jag lockat honom?
Fick nog efter sex år
Marie ville anmäla, men vågade inte. Hon kände sig hotat och rädd. Dessutom – att anmäla skulle ju inte leda någonstans – det hade hon fått klart för sig på sjukhuset efter den första våldtäkten.
– Jag försökte hantera mina känslor genom att ”glömma bort och gå vidare”.
Det gick ett tag. Men att fly är inte lösningen, menar hon.
Sex år efter våldtäkten polisanmälde hon mannen.
– Jag fick nog, till slut. Jag blev äldre och argare och längtade efter att vinna tillbaka makten över min kropp.
Brist på bevis
Mannen dömdes inte – det fanns inga bevis så många år efteråt – men för Marie blev polisanmälan en viktig vändpunkt.
– Det var en skitjobbig process att behöva gå igenom alla detaljer igen, men jag tvingade mig eftersom jag insåg att jag inte kunde fortsätta missbruka mig själv.
I dag är Marie tacksam över att hon vågade gå emot sig själv och anmäla.
– Det är viktigt att anmäla, för sin egen skull. Genom att göra det sätter man värde på sig själv, sin kropp och den egna viljan.
Men att komma till den slutsatsen kan vara en utmaning, menar hon.
Kläderna diskuteras
– Om en kille rånas under hot är det ingen som ifrågasätter honom. Om en tjej våldtas under hot ifrågasätts hon direkt. Och märkligt nog blir hennes klädsel alltid en ”issue” i rättssalarna. En utmanande klädstil är fortfarande synonymt med att man är villig och i viss mån får skylla sig själv om man råkar illa ut. Varför är det så?
Marie hoppas att hennes berättelse kan bidra till att fler vågar anmäla och säga ifrån.
– Ett nej är alltid ett nej. Om killen inte respekterar det, anmäl honom direkt. Acceptera aldrig att en man gör saker mot din vilja. Du är värd bättre.
Maries råd till tjejer som blivit utsatta
Anmäl alla övergrepp. Genom att anmäla sätter du ner foten och står upp för sig själv.
Läs självbiografier om andra som blivit utsatta för övergrepp. Det kan hjälpa dig att förstå dina egna reaktioner och bearbeta det som hänt.
Prata med vänner, familj, terapeuter. Håll det inte inom dig.
Känn inte skam eller skuld när du pratar om det som hänt för det är ALDRIG ditt fel att någon gjort något mot din vilja.
Skriv dagbok. På så sätt får du ur dig obehagliga känslor och tankar.
Kom ihåg: Ett nej är alltid ett nej!