’Skrivandet räddade mig’

Spriten höll på att ta livet av Annika Alm – nu har hon gett ut två deckare

Först höll alkoholen på att ta hennes liv.

Sedan gick hon in i väggen och tappade livslusten.

Skrivandet blev Annika Alms räddning – i somras kom hennes andra deckare.

Det är i lugnet i skrivarlyan som Annika Alm trivs bäst. I den gamla skolan i Dalarna med utsikt över älven.

Med vildmarken runt hörnet – björnar och lodjur som grannar.

– Jag finner ro i närheten till naturen. Då rinner kreativiteten till, säger hon.

Det är här Annika har skrivit sin senaste roman ”Ohyra” – den andra deckaren om polisen Ingela Lund och hennes jobb på våldsroteln i Stockholm. Men vägen till författandet har varit lång och krokig. Och den kunde lika gärna ha slutat för 20 år sedan.

Lusten att skriva fanns tidigt. Som barn skrev hon dikter och noveller och hoppades att en dag att kunna leva på författandet. Men det blev skådisbanan i stället – inte för att hon kom från en teaterfamilj (med storheter som Inga Gill och Carl-Olof Alm som föräldrar) och inte för att hon närt några direkta drömmar om teaterlivet – utan mest för att betygen inte räckte till en akademisk utbildning.

Gick på Scenskolan

För Scenskolan behövdes inga toppbetyg, bara talang. Det hade Annika och kom in som 18-åring.

Men väl utbildad skådespelerska blev det ändå inte som hon tänkt. Annika ville spela ”Fröken Julie” och liknande men hamna de i lättvindiga komedier. Åren gick och de eftertraktade rollerna blev mer och mer avlägsna.

– Jag hankade mig kvar, men det kändes som att jag prostituerade mig. Det fanns ingen glädje. Jag stod och rapade ur mig en massa taskiga repliker i ett sammanhang jag inte ville vara i.

På Scenskolan hade studierna varvats med fest. Och Annikas nära förhållande med alkoholen fortsatte under åren på teatern. Snart var beroendet ett faktum, även om Annika själv förnekade det. Hon tror att benägenheten till alkoholismen fanns i generna – hennes pappa hade samma problem.

– Men man måste naturligtvis utsätta sig för alkoholen, och det gjorde jag så gärna. Jag bodde på krogen, säger Annika.

Till slut fungerade hon inte utan alkohol. Då hade hon inte jobbat på flera år. Annika hade nått en punkt när hon inte orkade längre.

– Jag kände att nu är det livet eller döden. Kanske måste man nå så långt för att verkligen vara beredd att göra den förändring som krävs. Maktlösheten var total, säger Annika.

Läskigt att vara nykter

Hon lade in sig på behandlingshem. Där fick hon hjälp med att bryta de mönster som format alkoholismen. Efter sex veckor kom hon ut på andra sidan.

– Att vara utan alkoholfiltret var läskigt. Vardagliga saker blev till avgrunder, som att åka buss till exempel. Och plötsligt kunde de gamla tankarna dyka upp: ”Jag går in på bolaget och köper något till kvällen...” Hela tiden var jag tvungen att vara på min vakt. Jag hade nått min botten och ville inte dit igen, säger hon.

Nykter och pånyttfödd – och helt utan lust att återvända till scenen.

Hon satte sig i skolbänken i stället – och bytte bana helt. Några år senare var hon 40 och nyutbildad socionom. Annika använde sina erfarenheter till att hjälpa andra – missbrukare och ungdomar vars föräldrar hade drog- och alkoholproblem. Arbetet på behandlingshemmet beskriver hon som tufft. Hon tog på sig en stor roll och för mycket arbete.

Tappade synen

En morgon vaknade hon och kunde inte se. Hon trodde att hon blivit sjuk, men det visade sig att symptomen var resultatet av stress och prestationskraven Annika hade på sig själv. Hon hade gått in i väggen.

– Jag skakade i hela kroppen. Visste inte vad som hände med mig, bara att jag nog var tvungen att åka till sjukhuset. Det bara kom en dag, men då hade det vuxit fram under lång tid. Alkoholismen hade jag lyckats stoppa, men det fanns annat i stället. Jag är nog en ganska bra typ för att bränna ut mig, en allt eller inget-typ.

Annika fick ta tag i livet ännu en gång. Försöka stävja kraven hon ställde på sig själv.

– Jag fick lära mig att gilla mig själv lite mer. Att det jag gjorde var helt okej. Men jag var som lamslagen i flera år.

Energin kom tillbaka och under tiden som sjukskriven väcktes en lust i henne. Samma lust hon känt som barn – att skriva.

– Jag behövde en kreativ kanal. Jag hade inte skrivit på många år. Men när jag började få tillbaka kraften så tog jag upp skrivandet.

Annika hoppade på en skrivarkurs och skrev en barnbok av bara farten. Skickade in den till olika förlag och blev refuserad. Men kände ändå att det här var något som hon ville fortsätta med.

– Det kändes som att jag levde igen. Jag hade hittat den kreativitet jag hade saknat, säger hon.

Snart kom hon in på kriminalhistorier. En genre, med mördande stor konkurrens, men det stoppade henne inte, Annika skrev en roman – och fick napp från ett förlag.

Liknar romanjaget

Huvudpersonen i hennes böcker är polisen Ingela Lund – en medelålders och frånskild kvinna som dricker lite för mycket och äter lite för dåligt.

– Ingela är inte tänkt att vara en karbonkopia av mig själv. Men, och det gäller alla figurerna i boken, man tar av sig själv. Man väljer ut olika delar att spinna vidare på, säger Annika.

Hon beskriver författandet som att lägga ett pussel. Bakifrån. Hon har alltid klart från början hur boken ska sluta. Sedan virkar hon sig tillbaka i historien. Och sedan framåt igen.

– Man bygger upp historien. Leder läsaren framåt utan att ge för mycket ledtrådar. Ser hur de olika karaktärerna får liv.

Skrivandet innebär strikta rutiner i det gamla skolhuset, strukturerade dagar framför datorn. Hon går upp tidigt, sätter sig på glasverandan, tittar ut över äppelträden och vattnet och skriver. Drömmen är att kunna leva på böckerna. Men i dag har Annika lärt sig sina begränsningar. Hon anpassar jobbet så att hon inte ska bli utbränd igen.

– Jag är otroligt stresskänslig. Det är ett handikapp som finns kvar för resten av livet. Jag måste alltid tänka på att inte boka in för mycket grejer, säger hon.

20 år som nykter

I år firar Annika 20 år av nykterhet. Hon dricker ingen alkohol. Tar inte ens värktabletter. Känslan finns där än i dag – att hon när som helst kan trilla dit igen.

– Sjukdomen är inte längre bort än på en armslängds avstånd. Får jag ont i ryggen och börjar vräka i mig värktabletter med röd triangel så sätter det igång något i mig – plötsligt är jag väldigt mycket närmare att gå tillbaka.