”Jag hade kunnat dö i Paris”

Carolina Gynning om vändpunkten som räddade hennes liv

Företagare eller författare? Konstnär eller programledare? Glamourmodell eller parfymkreatör?

Carolina Gynning vägrar låta sig kategoriseras eller etiketteras, hon är allt i ett – och skäms inte för det.

Där Carolina Gynning figurerar strömmar hatet ut. Det tar sig ofta uttryck i variationer av följande mening: ”hon är bara en talanglös och blåst Big Brother-bimbo som gör allt för att få synas i media”.

– Jag tycker att det är så jävla sorgligt, säger hon och suckar. Jag försöker vara en snäll person. Jag tror att om man blir illa behandlad ska man ge kärlek tillbaka för att ta udden av det, men hatet har eskalerat.

Den nästan karikatyrartade bilden av Carolina som skrikig och skabrös är självförvållad, det är hon medveten om.

– Jag har satt mig själv i den här situationen. Jag tycker att det är oerhört kul att säga sjuka saker som blir rubriker, att leka med mediefenomenet. Sen är jag en annorlunda person, det får man acceptera.

Människor som möter henne privat kan reagera med förvåning över att hon har sidor som sällan kommer fram i rampljuset.

– Jag gillar att sitta ensam i min egen bubbla och bara måla tavlor också. Det där är två sidor som starkt motarbetar varandra. Alex Schulman sa en gång att jag var lika ytlig som djup och det stämmer nog.

Vi sitter i ett gammalt stall som omvandlats till bohemchic ateljé och kontorslokal i Vasastan. Färgstarka akrylmålningar vilar mot väggarna och en vacker skinnsoffa fungerar som rummets naturliga referenspunkt. Carolina är osminkad och har håret uppsatt i en slarvig tofs. Hon ställer fram kanelbullar och kaffe, tänder stearinljus och slår sig ned i den slitna soffan.

– Det är viktigt att det är mysigt där jag jobbar, annars mår jag inte bra, säger hon och äter upp bullens mittparti först.

2009 har varit ett hektiskt år. Bok- och parfymsläpp har varvats med programledaruppdrag, bloggande och målande. Den 26 november är det vernissage i Malmö för utställningen ”2 X Gynning”. Där ställer Carolina ut sina tavlor tillsammans med mamma Agneta, som bidrar med skulpturer i lera, brons, sten och glas. Hon säger att hon älskar förmåga att utmana konventioner, att väcka känslor.

– Sen så är jag en person med mycket ångest. Konstskapandet är ett bra sätt att kanalisera den, som terapi.

Vilka känslor vill du väcka med din konst?

– Avsky! Och en massa glädje! Många unga tjejer som följer mig har ju aldrig varit intresserade av konst tidigare. Det är häftigt att inspirera dem.

Hur ser du på dig själv som förebild för unga tjejer?

– Jag vågar vara mig själv hela tiden och jag är ärlig. Jag gillar att vara sexig och jag gillar att måla, varför ska man behöva välja? På det sättet är jag en bra förebild, jag låtsas inte vara någon annan än jag är, men jag duger ändå.

Med sin smått forcerade skånska svarar Carolina snabbt och tvärsäkert på frågorna. Stundtals strömmar tankarna fram – stavelserna staccatostöter sig ut i början av meningarna. Det raspiga skrattet skjuter upp med jämna mellanrum och ackompanjeras av hopslagna handflator och en överkropp som viker sig framåt. Hon ger ett harmoniskt intryck, samtidigt som intensiteten finns där, bubblande under ytan.

– Om jag gör någonting så gör jag det med massor av energi, annars kan det vara. Samtidigt har jag blivit lugnare nu, mer av en enstöring. Att gå ut på krogen ger mig ingenting längre.

Precis när jag frågar hur familjemedlemmarna har reagerat på hennes framfart i media tittar mamma Agneta förbi. Hon berättar att hon vant sig vid uppmärksamheten som hennes dotter väcker. Men till en början avskydde hon att Carolina var med i ”Big Brother”. Nu, med några års distans, ser hon att det var en möjlighet att bryta ett destruktivt beteendemönster.

– Märkligt nog var det bra att hon låstes in i det där huset, även om jag ville ha ut henne.

Carolina utvecklar resonemanget:

– Jag bodde i Paris vid den tidpunkten och levde fruktansvärt galet och umgicks med helt fel personer. Det skulle ha kunnat sluta med att jag dött, så det blev en vändpunkt på många sätt.

– Men det är klart, jag hade ju hellre sett att hon åkt på retreat i Indien i tre månader, fyller Agneta i. Båda skrattar.

Innan Carolina flyttade tillbaka till Sverige från Paris hade hon bland annat hunnit medverka i en fransk film regisserad av Charlotte Gainsbourgs man, Yvan Attal. Nu blev hon i första hand berömd efter att ha haft sex i en direktsänd dokusåpa i stället för sitt skådespeleri eller måleri.

– Men jag tror att jag hade kommit fram ändå. Det hade blivit en annan väg bara. En kreddigare väg kanske.

Ångrar du att det blev som det blev?

– Ja, lite. Eller man kan ju inte ångra någonting, livet är ju livet, vad fan ska man göra? Samtidigt kan jag tänka att ”Big Brother” kommer att vara kul när jag ser tillbaka på det om femtio år; att det var så jävla dumt att det blir roligt.

På sin blogg delar Carolina med sig av fragment från sin vardag – glädje, ångest och allt däremellan. Hennes läsare har under hösten bland annat kunnat följa turerna i förhållandet med Mattias Trotzig. Men nu är det slut, bekräftar Carolina.

– Så är det med det, anledningarna tänker jag inte gå in på.

Tror du på ett traditionellt parliv?

– Nej, inte så mycket faktiskt. Det är klart att det är ångestbefriande att sitta och titta på ”Idol” på fredag och gå på parmiddag på lördag, men det är så fruktansvärt förutsägbart. Jag vill inte ha det livet, jag tycker att det är bortkastat.

Hur vill du leva?

– Jag vill ha nya kickar hela tiden. Det är svårt att hitta en man som kan acceptera mig för den jag är och som vill ha samma typ av relation, tyvärr. Men jag är bara 31 år, det är ingen katastrof. Maybe he’s out there.

På tal om det, du hade en 30-årskris tidigare. Är den över?

– Ja, det måste jag säga. Nöjd blir jag ju aldrig med någonting, men jag har inte någon kris längre. Jag känner mig lugn och vet vad jag vill. Det man tappar med åldern kan man fixa hos doktorn, så tänker jag.

Senare under kvällen lägger Carolina upp bilder på sitt osminkade ansikte på sin blogg. Hon undrar vad läsarna föredrar: makeup eller inte?

Uppskattningsvis 95 procent skriver att hon är otroligt vacker utan smink och att naturligt är bäst. Signaturen Kat svarar med en fråga.

”Jag tycker att din skönhet ligger i det inre: allt det där som syns i din konst, i ditt osminkade ansikte, i din blick, det vill säga din sårbarhet – som ju trots allt är din styrka, eller hur?”